med sig honom, som åt gråsten och alltid var så kötthungrig, och då de kommo och öppnade boden, hade han ätit upp alltsammans, så der fanns icke qvar mera än sex små fårbogar, — det blef bara en till hvardera af de andra kamraterna. Så gick Askepilten in till kungen och sade, att nu var boden tom, och nu fick han väl kungadottern.
Kungen gick ut i boden, och tom var “den, det var säkert det; men Akepilten var både svart och sotig, och kungen tyckte det vara allt för illa, om sådan en trasvarg skulle få dottern hans. Derföre sade han, att han hade en källare full med öl och gammalt vin, trehundra tunnor af hvardera slaget, som han ville ha urdruckna först. “Och det är detsamma, är du karl till att dricka ur dem till i morgon vid detta laget, så ska du få henne,“ sade kungen.
“Jag får fresta,“ sade Askepilten; “men jag får väl ta med mig en af kamraterna mina?“ sade han.
“Ja, gerna det,“ sade kungen, — han mente sig ha så mycket öl och vin, att de skulle bli välplägade alla sju.
Askepilten tog med sig honom, som sög på tappen och alltid var så öltörstig, och så låste kungen in dem nere i källarn, Der drack han tunna efter tunna, så länge det fans någon qvar, men i den sista sparde han en tår, så att det kunde vara vid pass ett par flaskor till mans åt hvar och en af kamraterna. På morgonen öppnade de källaren, och med detsamma begaf sig Askepilten in till kungen och sade, att nu hade han gjort slut på ölet och vinet, och nu fick han väl dottern hans, som han hade lofvat.
“Ja, först får jag gå ned i källarn och se efter,“ sade kungen, — ty han trodde det icke; men då han kom ned i källaren, fans der ingenting annat än tomma tunnor.
Men Askepilten var både svart och sotig, och kungen tyckte det var olustigt att få en sådan till måg.
