på mindre än fem minuter,“ och så bad han, om han fick lof att vara med på skeppet. “Vill du vara med, så stig på,“ sade Askepilten. Ja, det ville han, och han steg upp i skeppet till Askepilten och kamraterna hans.
Då de återigen hade seglat ett stycke, träffade de på ön, som stod och höll sig för truten. “Hvad är du för en?“ sade Askepilten, “och hvad skall det tjena till att du står så der och håller dig för truten?“ sade han. “Åh, jag har sju somrar och femton vintrar i mig,“ svarade han, “så jag må väl stå här och hålla mig för truten; ty sluppe de ut allasammans, så gjorde de kål på hela verlden med detsamma,“ sade han, och så bad han, om han fick lof att vara med.
“Om du vill vara med, så stig på,“ sade Askepilten. Ja, han ville vara med, och så steg han upp i skeppet till de andra.
Då de hade seglat en god stund vidare, kommo de till kungsgården. Askepilten steg dristeliga på rakt in till kungen och sade, att nu stod skeppet färdigt der ute på backen, och nu ville han ha kungadottern, som kungen hade utlofvat.
Kungen var just inte så angelägen om den saken, ty Askepilten såg allt annat än ståtlig ut, han var både svart och sotig, och ville ogerna gifva dottern sin åt en dylik trasvarg; derföre sade han, att han fick vänta litet; han kunde inte få kungadottern förrän han hade tömt en köttbod, kungen hade, med tre hundra tunnor kött uti; “det är detsamma; kan du göra det till i morgon vid den här tiden, så skall du få henne,“ sade kungen.
“Jag får fresta,“ sade Askepilten; “men jag får väl lof att taga med en af kamraterna mina:“
Ja, det kunde han få lof till, om han ock ville taga dem alla sex, sade kungen, ty han trodde det var rent omöjligt, om han än hade sexhundra. Askepilten tog bara
