Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
30
GULDFÅGELN.

hemvägen för längesedan. Nu tror jag knappast, att jag vill vara med dig längre.“

Men kungasonen bad så innerligen vackert och lofvade, att han aldrig skulle göra annat än hvad räfven sade, om han blott ville göra sällskap med honom. Slutligen gaf räfven med sig, och de blefvo åter goda vänner, sedan fortsatte de färden igen, och sent omsider kommo de dit, der den fagra jungfrun var.

“Ja,“ sade räfven, “du har nog lofvat rundt, men jag törs inte släppa dig in till trollet ändå; den här gången får jag gå sjelf,“ sade räfven. Så gick den in, och om en liten stund kom den ut igen med jungfrun, och så reste de samma väg tillbaka igen, som de hade kommit. Då de kommo till trollet som hade hästen, togo de både den och det präktigaste betslet, och då de kommo till trollet som hade linden och fågeln, så togo de både linden och fågeln och reste med.

Då de hade rest en stund, kommo de till en rågåker; då sade räfven:

“Jag hör ett dån; nu får du resa ensam; jag vill stanna qvar här en stund, jag,“ sade han. Så klädde han på sig en drägt af råghalm, och då blef han liksom en, som stod der och predikade. Rätt som det var, så kommo alla tre trollen flygande och trodde, att de skulle hinna fatt dem igen.

“Har du sett någon resa förbi här Med en fager jungfru, med en häst med guldbetsel, med en guldfågel och en guldförgyld lind?“ skreko de till honom, som stod der och predikade.

“Ja, det har jag hört af min mormors mormor, att det har farit en sådan färd här; men det var i den gamla goda tiden, då mormors mormor bakade skillingstortor och gaf Skillingen tillbaka.“