att det tjenar till ingenting, och jag vill ogerna att flera skola komma i olycka.“
Men han mente, att det skulle nog gå. Det kunde inte vara någon kinkig sak för honom att få en kungadotter till att skratta, ty de hade skrattat så många gånger åt honom både förnäma och simpla, då han tjente soldat och exercerade under Nils Flygelman. — Så begaf han sig ut på gården utanför kungadotterns fönster och begynte exercera efter Nils Flygelman. Men det halp icke. Kungadottern var lika butter och allvarsam, hon drog icke på smilbandet en gång. Så togo de honom och skuro tre breda, röda remmar ur ryggen hans och skickade honom hem.
Då han väl hade kommit hem, ville den andre sonen åstad. Han var skolmästare, och en underlig figur till karl var han. Han var låghalt, och det så det förslog. Det ena ögonblicket var han liten som en småpys, men när han reste sig på det långa benet sitt, blef han stor och lång som ett troll, Och i fråga om utförsgåfvor var han en riktig bjesse.
Då han kom till kungsgården och sade, att han ville ha kungadottern till att skratta, tyckte kungen att det icke kunde vara så omöjligt just; “men Gud tröste dig, om du icke får henne till det,“ sade kungen; “remmarna skära vi bredare för hvar och en som försöker.“
Skolmästarn begaf sig ut på gården; der stälde han sig utanför kungsdotterns fönster, och han predikade och messade efter sju prester och läste och sjöng efter sju klockare, som hade varit i bygden der. Kungen skrattade åt skolmästarn så att han måste hålla sig i trapp-pelaren, och kungadottern skulle ett ögonblick till att draga på smilbandet, men så var hon lika butter och allvarsam igen, och så gick det icke bättre med Pål Skolmästare än det hade gått med Per Soldat — ty Per och
