Pål hette de, må veta. — De togo honom och skuro tre röda remmar ur ryggen hans, strödde salt uti, och så skickade de honom hem igen.
Nu ville den yngste åstad, och det var Torrveds-Hans. Men bröderna skrattade åt honom och gjorde narr af honom och visade honom de trasiga ryggarna sina, och fadern ville icke låta honom gå, ty han sade, att det kunde icke tjena någonting till för honom, som icke hade något vett; han kunde ju ingenting, och han gjorde ju ingenting; han satt bara i spiseln som en katt, gräfde i askan och spintade torrvedsstickor. Men Torrveds-Hans gaf sig icke, han tiggde och bad så länge, tills de blefvo trötta vid hans eviga tiggande, och slutligen fick han då lof att gå till kungsgården och fresta lyckan.
Då han kom till kungsgården, sade han icke, att han ville få kungadottern till att skratta, utan han bad om han kunde få tjenst der. Nej, dr hade icke någon tjenst åt honom, men Torrveds-Hans gaf sig icke för det; de kunde väl behöfva någon att bära ved och vatten åt kökspigan i en så stor gård, sade han; ja, det tyckte kungen icke kunde vara så tokigt, och han var väl trött vid tiggandet hans, han också; så skulle då Torrveds-Hans slutligen få lof att bli der och bära ved och vatten åt kökspigan.
Då han en dag skulle hemta vatten i bäcken, fick han se en stor fisk, som stod under en gammal fururot, som vattnet hade skurit jorden bort ifrån; han satte ämbaret sin så sakta under fisken. Men då han skulle g å hem till kungsgården, mötte han en gammal käring, som ledde en guldgås.
“God dag, svärmor!“ sade Torrveds-Hans; “det var en grann fågel I har; och så vackra fjädrar sen! — Det lyser lång väg af dem. Hade en slika fjädrar, så kunde en slippa att spinta torrvedsstickor,“ sade han.
