Käringen tyckte lika bra om fisken, som Hans hade i ämbaret sitt, och sade, att ville Hans ge henne fisken, så skulle han få guldgåsen, och den var sådan, att när någon rörde vid den, blef den hängande fast, bara han sade: “Vill du vara med, så häng på!“
Ja, det bytet ville Torrveds-Hans gerna göra. “Fågel är väl lika bra som fisk,“ sade han för sig sjelf; “är den. sådan som du säger, så kan jag gerna begagna den till fiskkrok,“ sade han till käringen och var högst belåten med gåsen. Han hade icke gått långt, förrän han mötte en gammal käring. Då hon fick se den vackra guldgåsen, måste hon fram och krama på den. Hon gjorde sig så söt och rar, och så bad hon Torrveds-Hans, om hon fick lof att smeka den vackra guldgåsen hans.
“Gerna det,“ svarade Torrveds-Hans, “men du får inte nappa fjädrarna af den.“
I detsamma som hon klappade fågeln, sade han:
“Vill du vara med, så hang på!“ Käringen glet och ref, men hon måste hänga med, antingen hon ville eller icke, och Torrveds-Hans gick framför, som om han hade varit ensam med guldgåsen. Då han hade gått ett stycke till, träffade han på en man, som hade ett horn i sidan till käringen för ett puts, som hon hade spelat honom. Då han nu såg, att hon kämpade så hårdt för att bli fri, och märkte att hon satt så väl fast, tyckte han att han tryggt kunde ge henne betalt for gammal ost, och så sparkade han till käringen med ena foten.
“Vill du vara med, så häng på!“ sade Torrveds-Hans, och mannen måste följa med och linka på ett ben, antingen han ville eller icke, och då han nappade och slet och ville lös, var det ändå värre för honom, ty då var han, rätt som det var, nära att dimpa baklänges.
Nu gingo de ett godt stycke, tills de kommo bort emot kungsgården. Der mötte de smeden hos kungen;
