Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
40
KLOCKAREN I BYGDEN VÅR.

“Jag har länge tänkt att jag skulle tala om, att det går en svart oxe klöf om klöf och horn om horn med den ljusbruna qvigan i hagen eran, jag husbond,“ sade gossen.

“En kan säga mycket på en sommarlång dag,“ sade mannen; “men icke vet jag hvarthän detta pekar,“ sade han.

“Jo, si det är så,“ sade gossen, “jag hade tänkt att tala om, att klockaren är ständigt och jemnt hemma hos mor, och der lefva de som om det vore bröllop hvar dag, och vi, vi få inte skofvorna af kalasmaten en gång,“ sade han.

“Den som vill smaka på allt, han får både surt och salt,“ sade mannen. “Jag tror inte ett ord af det du menar,“ sade han.

“Bet är ett underligt öra, som inte vill höra,“ sade gossen; “men det som en skåda må, det slipper en tvifla på, och vill du lyda mig, så skall jag gerna våga tio daler på att du skall få tron i händerna.“

Det ville han, tio daler ville han våga, ja om det också vore häst och gård och tio daler till.

Ja, det vadet skulle stå fast. “Men gammal räf är svår att fånga,“ sade gossen, derföre skulle husbonden göra och säga som gossen ville. När de kommo hem, skulle han säga, att de skulle resa till elfven och länsa timmer, och hon skulle laga till matsäck åt dem i rödaste rappet; det var bäst att passa på, medan det var godt väder; det kunde snart slå om. Ja, mannen sade så, och matsäcken var färdig på ögonblicket. Gossen spände hästen för timmerdraget och for, men icke längre än en half fjerdingsväg; då togo de in på en gård och lemnade hästarne qvar efter sig. Då de kommo hem, var dörren stängd.

“Nu ha vi honom; den är svår att vända från åkern, som till är van,“ sade gossen.