Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
41
KLOCKAREN I BYGDEN VÅR.

Så gingo de källarvägen från trädgården upp igenom luckan i köket, tände ljus och gingo in och lyste på honom. Ja, klockaren hade ätit så grundligt, att han låg med näsan i vädret och snarkade, och käringen var icke vaken hon heller.

“Ser I nu, att här är syn för sågen, husbond?“ sade gossen.

“Gud tröste mig så visst; icke hade jag trott det, om tio hade sagt mig det,“ svarade mannen.

“Tyst! var tyst!“ sade gossen och tog honom med ut.

“Manslag är icke landslag; men med tukt kan man tämja sjelfva björnen. Har I något bly, husbond?“ sade gossen.

Ja, han hade visst öfver sjuttio blykulor i schatullet sitt. Det var bra det. De togo en glödpanna, smälte blyet och stöpte det i halsen på klockaren.

“Hvar och en har sin smak, derför blir all mat äten,“ sade gossen, och det fräste i halsen på klockaren af den glödande blytappen.

Så gingo de ut samma väg som de hade kommit in och satte till att bulta och dundra på husdörren. Hustrun vaknade och frågade hvem det var.

“Det är jag; låt upp, säger jag!“ sade mannen.

Hon skakade på klockaren. “Det är far, det är far sjelf,“ sade hon. Nej, han låtsade om ingenting och rörde icke på sig en gång; så satte hon knäna i sidan på honom, spände ut honom på golfvet, hoppade så öfver, tog tag i klockarens byxor och släpade honom bort i vrån bakom spiseln; der gömde hon honom. Förr fick hon ej tid att öppna för mannen heller.

“Skulle du efter dopvatten först?“ frågade mannen.

“Åh, jag sof oroligt, och inte tänkte jag det var du heller,“ sade käringen.

“Nu får du sätta fram något till lifs åt mig och gossen,“ sade mannen; “svultne äro vi,“ sade han.