mycket som på ett finger en gång, ehuru jag gaf honom två skilling.“
“Det är då det minsta man kan begära, att tiggaren tackar,“ sade en ungersven som var med i laget; “det skulle väl vara en underligt skapad menniska, om jag inte skulle få honom till att svara; jag har lossat tungbandet både på tjufvar och. skälmar förr, jag,“ sade han, gick ut på trappan och skrek ända in i örat på klockaren, ty han trodde att han var döf: “Hvarför sitter du här, du?“ — Nej, icke ett ord. “Är du fattig? tigger du?“
Nej, klockaren sade ingenting. Så tar han upp en half daler och kastar i hatten: “der har du den!“ Klockaren teg och rörde icke på sig. Då han icke fick någon tack, slog han klockaren en örfil, det kraftigaste han förmådde, så att klockaren rullade som ett klot utför trappan. Då skyndade flickan fram till honom.
“Är I svimnad eller är I död, far?“ skrek hon, och till att klaga och jämra sig. “Fattigmans fred finnes ingenstädes,“ sade hon, “men jag har hvarken hört eller sport, att man brukar få slå ihjäl fattigt folk.“
“Tyst! för icke något väsen!“ sade ungersvennen; “der har du tio daler, håll nu käften på dig och skaffa honom ur vägen; jag kom bara till att ge honom ett svimmeslag.“
Ja, det var hon nöjd med. Pengar draga pengar, tänkte hon; för goda ord och pengar, får en allt hvad en behöfver, och det är ingen nöd för matsäck, när en har pengar i pungen. Så tog hon klockaren på nacken och gick till närmaste granngården, der lade hon honom tvärs öfver brunnskanten. Då flickan kom hem, sade hon att hon hade burit honom till skogs och gräft ned honom väl långt borta i en afsides dal.
“Gud ske lof, att vi lyckligt och väl blefvo honom qvitt; du skall få det jag har lofvat, och mera till; det är säkert det,“ sade käringen.
