“Det var gödgrisen, jag tog,“ sade mannen. Så kom han fram och skulle se. Jo, det var syn för sägen; det var klockaren, både med sko och spännen; men det var det största svinet han hade stoppat i säcken, det vidblef han. Det var gjordt som gjordt var, “Sjelf är bästa dräng, men hjelp är också god, så när som i grötfatet; väck Maja, käring,“ sade mannen. Sagdt och gjordt, — de hade en dotter, som var både flink och handfast; hon hade karlstyrka och visste råd mot all oråd. Hon skulle taga klockaren och gräfva ned honom i en afsides dal, så att han aldrig mera kom i dagen, och för det skulle hon få en ny ylleklädning, som mor sjelf skulle haft. Flickan tog klockaren om lifvet, slängde honom på nacken och begaf sig å väg, och hatten tog hon med. Men då hon kom ett stycke på väg, hörde hon dansmusik, och det var danstillställning på en gård; dit lurade hon sig in och satte klockaren på andra trappsteget. Han satt och höll hatten i båda händerna, som om han ville bedja om något för barmhertighets skull, och lutade sig mot väggen. Så kom der en flicka dansande uppför trappan.
“Jag kan just undra hvad detta är för en!“ sade hon; “bonden är grå som en gås, men denne är svart som en korp. Hör du, hvarför har du satt dig der? En kan ju knapt komma förbi dig!“
Klockaren svarade icke ett ord.
“Är du fattig? ber du om en skilling af barmhertiga menniskor? Ack, stackare dig, der har du två skilling,“ sade hon och lade dem i hatten. Klockaren sade ingenting. Hon väntade litet, ty hon trodde att han skulle tacka, men klockaren var icke den som nickade på hufvudet en gång.
“Jag har då aldrig sett maken till tiggare, som den som sitter i trappan här ute,“ sade flickan då hon kom in; “han svarar inte och tackar inte och rör inte så
