av en stackars krympling med det allra vidrigaste utseende; den arme uslingen bodde där, tycks det. Både han och lascaren svuro på, att ingen annan än de själva den eftermiddagen befunnit sig i rummet. De nekade så bestämt och avgörande, att inspektören blev helt villrådig och nästan började tro, att mrs St. Clair misstagit sig, då denna med ett utrop av triumf grep tag i en liten träask, som stod på bordet och hastigt lyfte locket av densamma. Ut rullade en mängd byggklossar — det var den leksak, hennes man lovat ta med sig hem till sin lille gosse.
»Denna upptäckt och krymplingens synbara förvirring kom inspektören att inse, att saken var allvarligare än han trott. Rummen blevo på det noggrannaste undersökta, och resultatet pekade tydligt hän på ett avskyvärt brott. Det på husets framsida belägna rummet var möblerat som ett slags förmak och stod i förbindelse med ett litet sovrum, som vette åt en av de omtalta lastageplatserna. Mellan denna och sovrummets fönster ligger en smal landremsa, som är alldeles torr, när det är ebb, men vid flodtiden betäckes av omkring fyra fot högt vatten. Fönstret var brett och öppnades nedifrån. Vid fortsatt undersökning blev man på fönsterbrädet varse stora blodfläckar, och dylika funnos ock på golvet. Bakom en gardin i det s.k. förmaket upptäckte man alla mr Neville St. Clairs kläder med undantag av hans rock; hatt, strumpor, stövlar, fickur — alltsammans fanns där. Intet tecken till våld stod att märka på någon av klädespersedlarna, och intet spår fanns av mr St. Clair själv. Han måste ha försvunnit genom fönstret, ty rummet ägde ingen annan utgång, och de ödesdigra blodfläckarna på fönsterbrädet talade ej till förmån för det antagandet, att han skulle ha kunnat rädda sig genom simning, alldenstund floden var som högst, när tragedien utspelades.
»Vad de uslingar angå, som tycktes ha varit delaktiga i brottet, så var lascaren känd som den värste skurk man kan tänka sig. Men enär han enligt mrs St. Clairs utsago befann sig nedanför trappan ett par sekunder efter det hennes man visat sig i fönstret, kunde han knappast vara annat än en overksam medbrottsling. Han förklarade sig totalt okunnig om händelsen, påstod sig ej ha minsta kännedom om sin hyresgästs, Hugh Boones, göranden och låtanden, och sade sig ej ha någon aning om, hur den försvunne herrns kläder kommit in i hans hus.
»Krymplingen, som har sin bostad i det hemska opienästet, var således den siste, vars ögon vilat på mr St. Clair. Hans namn är Hugh Boone, och hans utseende är välbekant för en var, som ofta besöker City. Han är yrkestiggare, fast han för att undvika kollision med polisen låtsas sälja tändstickor. Ett litet stycke ner till vänster på Treadneedle-Street finns i muren en liten nisch; det är där den hemska varelsen var dag slår sig ner med korslagda ben och sitt lilla förråd av stickor i knät. Som han är alldeles ovanligt ömklig att skåda, uppväcker han lätt de förbigåendes medlidande, och det regnar slantar i den flottiga mössa, som ligger framför honom på trottoaren. Jag har mer än en gång sett på karlen, långt innan jag hade en tanke på att professionellt få göra hans bekantskap; och jag har förvånats över den rikliga skörd, han på kort tid inhöstade. Hans utseende är nämligen, ser du, så vidrigt och frånstötande, att man ej kan gå förbi honom, utan att lägga märke till honom. En riktig borstperuk av eldrött hår, ett blekt ansikte, vanställt av ett ofantligt ärr, som genom att mer och mer sammandraga sig kommer ytterkanten av hans överläpp att vända sig uppåt, en stor, framspringande haka och ett par mörka, genomträngande ögon, som stå i skarp
