Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

»För några år sedan — noggrannare sagt, i maj 1884 — flyttade till Lee en ung herre vid namn Neville St. Clair. Han tycktes ha gott om pengar, ty han hyrde en stor villa, kostade mycket på trädgården och levde på stor fot. Småningom fick han många vänner i trakten, och 1887 gifte han sig med en förmögen bryggardotter, men vilken han har två barn. Han hade ingen fast anställning, men ägde andel i flere merkantila företag och brukade resa in till staden på morgonen och komma hem med 5,14-tåget från Cannon-Street om kvällen. Mr St. Clair är nu 37 år gammal, har ytterst måttliga vanor, är god äkta man och förträfflig far samt mycket omtyckt av alla, som känna honom. Vad affärer angår så uppgå hans skulder, så vitt vi veta, endast till 88 pund och 10 shillings, under det att han har 220 pund innestående i en stor Londonbank. Det finns därför intet skäl antaga, att penningbekymmer tryckt hans sinne.

»Förra måndagen reste mr Neville St. Clair in till staden tidigare än vanligt; han sade sig ha ett par angelägna ärenden att uträtta och tillade, att han skulle ha med sig hem en låda byggklossar åt sin lille son. Av ren tillfällighet fick hans hustru strax efter hans avresa ett telegram, som meddelade henne, att ett litet paket med värdefullt innehåll för hennes räkning ankommit till Aberdeen Shipping Companys kontor. Om du känner väl till London så vet du, att detta kontor är beläget vid Fresno-Street, som mynnar ut i Upper Swandam-Lane, den gata, på vilken vi nyss råkats. Mrs St. Clair åt sin lunch, begav sig till City, gjorde några uppköp, gick till det omtalade kontoret, fick sitt paket och befann sig precis klockan 4,35 på Swandam-Lane på återväg till järnvägsstationen. Har du allt detta klart för dig?

»Om du minns, så var måndag en ovanligt varm dag, och mrs St. Clair gick långsamt och såg sig ivrigt omkring, i hopp att få tag i en droska; hon tyckte ej särdeles mycket om den trakt, i vilken hon befann sig. Under det hon sålunda promenerade nedför Swandam-Lane, hörde hon helt plötsligt ett häftigt utrop eller snarare skrik och höll på att svimma av förskräckelse, när hon fick se sin man, som från ett fönster i andra våningen av ett gammalt hus tycktes vinka på henne. Fönstret var öppet, och hon såg alldeles tydligt hans ansikte, som hon säger hade ett förfärligt upprört uttryck. Han vinkade gång på gång åt henne och försvann sedan så plötsligt från fönstret, att hon kände sig övertygad om, att någon bakom honom stående med våld dragit honom in i rummet. Med kvinnlig instinkt lade hon särskilt märke till en sak, och det var, att han, fast han var klädd i samma mörka rock, han haft på, när han for till staden, likväl. saknade både krage och halsduk.

»Övertygad om, att något var på tok, rusade hon ner för den branta trappan — huset var nämligen just den där opiehålan, där du fann mig i kväll — sprang genom det främre rummet och försökte komma uppför trappan till första våningen. Men den där uslingen till lascar, som jag förut talat om, ställde sig i vägen för henne, stötte henne tillbaka och förde henne med hjälp av en dansk, som år ett slags uppassare på stället, åter ut på gatan. Utom sig av ängslan och förtvivlan, rusade hon gränden uppför och hade den ovanliga turen att på Fresno-Street möta en avdelning poliskonstaplar, som med en inspektör i spetsen voro på väg, till sitt distrikt. Inspektören och ett par av konstaplarna följde med henne tillbaka, och trots värdens energiska motstånd inträngde de i det rum, i vilket mr St. Clair sist blivit sedd. Men där fanns intet spår av honom. I hela våningen fanns ej en enda varelse med undantag