Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

»Gud ske lov för det! Kom nu in! Ni måste vara mycket trött; ni har arbetat så strängt idag.»

»Denne herre är min vän, doktor Watson. Han har varit mig till stor nytta i många av mina små ‘affärer‘, och en lycklig slump har gjort det möjligt för mig att kunna få honom med mig hit ut som hjälp vid mina undersökningar.»

»Jag är glad att se er», sade mrs St. Clair och tryckte varmt min hand. »Jag hoppas ni är god ursäktar, om något skulle felas för er bekvämlighet; ni måste tänka på, vilket hårt slag, som så nyss drabbat mig.»

»Min bästa mrs. St. Clair», sade jag, »jag är en gammal van resenär, och även om så ej vore händelsen, ser jag mer än väl att ingen ursäkt behöves. Om jag på något sätt kan hjälpa vare sig er eller min vän, skall det bereda mig stor glädje.»

»Och nu, mr Sherlock Holmes, sade den unga frun, då vi kommit in i en väl upplyst matsal, där en fin liten kvällsvard stod framdukad, »nu skulle jag gärna vilja göra er ett par enkla frågor, på vilka jag hoppas ni skall ge mig ett uppriktigt svar.»

»Det lovar jag, min fru.»

»Tänk ej det minsta på mina känslor. Jag är ej hysterisk; jag brukar sällan svimma. Jag skulle vilja höra er verkliga, verkliga mening om saken.»

»I vad avseende?»

»Tror ni, att Neville ännu finns kvar i livet?»

Sherlock Holmes tycktes ej rätt veta, vad han skulle säga.

»Var fullt uppriktig! Tror ni det?» upprepade hon i det hon reste sig upp och forskande såg ned på min vän, som satt tillbakalutad i en bekväm korgstol.

»Uppriktigt sagt, min fru, det tror jag inte.»

»Ni tror således, att han är död?»

»Ja.»

»Mördad?»

»Det kan jag inte säga. Kanske.»

»Vilken dag skulle han mött sin död?»

»I måndags.»

»Då vill ni kanske vara snäll förklara för mig, hur det kommer sig, att jag fått det här brevet från honom i dag.»

Sherlock Holmes reste sig från sin plats så häftigt, som om han fått en elektrisk stöt.

»Vad säger ni?» nästan skrek han.

»Jo, i dag.»

Hon räckte honom småleende en liten papperslapp.

»Får jag läsa det?»

»Ja visst.»

I sin iver ryckte han brevet från henne, bredde ut det på bordet, drog lampan närmare intill sig och började uppmärksamt studera det viktiga dokumentet. Även jag hade rest mig från min stol och såg över hans axel på det grova papperet och det ännu grövre kuvertet, som var stämplat i Gravesend samma dag, eller, rättare sagt, dagen förut, ty klockan var långt över tolv på natten.

»Dålig stil!» mumlade Holmes. »Inte har er man skrivit den där utanskriften?»

»Nej, men han har skrivit själva brevet.»

»Ja, jag ser, att den som adresserat brevet har varit tvungen att gå och fråga efter gata och husnummer.»

»Hur kan ni veta det?»

»Själva namnet, ser ni, är alldeles svart, vilket bevisar, att bläcket fått torka av sig själv. Resten har den gråaktiga färgton, som bläck antager, när man nyttjat läskpapper, Om alltsammans blivit skrivet på en gång och sedan torkat med läskpapper, skulle hela utanskriften haft samma färg. Nu har namnet först blivit skrivet, och så har det dröjt en stund, innan