adressen blivit tillagd, vilket bevisar, att den som skrev, ej haft reda på, vart brevet skulle adresseras. Det är naturligtvis bara en småsak, men det finns ingenting så viktigt, som just småsaker. Låt oss nu se på brevet! Aha! Det har legat något inuti!
»Ja, en ring; min mans sigillring.»
»Och är ni säker på, att det är er mans stil?»
»Ja — en av hans stilar.»
»En?»
»Den stil, han skrev, när han hade bråttom; den är mycket olik hans vanliga stil, men jag känner mer än väl igen den.»
»Min älskade vän, var ej ängslig. Allt skall gå bra. Ett fruktansvärt misstag har blivit begånget, och det kommer att dröja en tid, innan det hinner bli rättat. Vänta och hav tålamod. Neville.»
»Skrivet med blyerts på ett blad ur en anteckningsbok — hm! Avsänt i dag från Gravesend av en karl med en smutsig tumme. Aha! Brevet har blivit igenlagt av en person, som tuggade tobak. Och ni är fullt säker på, mrs St. Clair, att det är er mans stil?»
»Alldeles säker. Neville har själv skrivit de där raderna.»
»Och de ha lagts på posten i Gravesend i dag. Nå ja, mrs St. Clair, det börjar ljusna, fast jag ingalunda vågar påstå, att all fara är över.»
»Men han är ju vid liv, mr Holmes?»
»Så framt brevet ej är ett skickligt bedrägeri, ämnat att leda oss på falskt spår. Ringen bevisar ingenting — den kan man ju ha tagit ifrån honom.»
»Nej, nej; det är, det är, det är hans stil!»
»Låt så vara. Men det kan ha blivit skrivet på måndag och först i dag ha lagts på posten.»
»Det är ju möjligt.»
»I så fall kan mycket ha hänt mellan i måndags och i dag.»
»Ni får inte göra mig modfälld, mr Holmes. Jag vet, att det står väl till med min man. Det finnes oss emellan så stor sympati, att jag skulle känna på mig, om något ont vederfarits honom. Samma dag jag sist såg honom, skar han sig uppe i sängkammaren, och jag, som stod nere i matsalen, rusade ögonblickligen upp till honom, övertygad om, att någonting hänt. Tror ni väl, att jag skulle känna på mig en sådan småsak, och nu likväl sväva i okunnighet om hans död?»
»Jag har sett alltför mycket här i världen för att ej veta, att en kvinnas intryck och aningar mången gång äro av större vikt än den mest logiska tänkares slutsatser. Och i detta brev har ni säkerligen ett mycket starkt bevis för sannolikheten av er åsikt. Men om er man är i livet och i stånd att skriva brev, varför stannar han då så länge borta från er och hemmet?»
»Det kan jag inte utfundera — det är verkligen alldeles obegripligt.»
»Sade han ingenting särskilt, när han lämnade er i måndags?»
»Nej.»
»Och blev ni mycket förvånad, när ni fick se honom i Swandam-Lane?»
»Ja visst — alldeles utom mig av häpnad.»
»Var fönstret öppet?»
»Ja.»
»Kunde han ha ropat på er.»
»Ja, med största lätthet.»
»Han uppgav, efter vad jag förstått, ett litet utrop?»
»Ja.»
»Var det ett nödrop, tror ni?»
