Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


nyss sade, att intet brott blivet begånget och ingen annan olycka skett, än att en gås gått förlorad, så tycker jag, att du onödigtvis slösar med kraft och tankeförmåga.»

Sherlock Holmes hade just öppnat munnen för att svara, när dörren flög upp och stadsbudet Peterson störtade in i rummet; hans ansikte var eldrött, och han såg ut, som om han ej rätt visste till sig av häpnad.»

»Gåsen, mr Holmes! Gåsen, sir!» flämtade han.

»Nå — vad är det med den? Har den fått liv igen och flaxat ut genom köksfönstret?»

Holmes vände sig om för att bättre kunna få syn på den upprörde mannens ansikte.

»Se här, sir! Se, vad min hustru fann i krävan!»

Han sträckte ut handen och visade oss en strålande, gnistrande blå sten, till storleken något mindre än en böna, men av sådan renhet och glans att den lik en elektrisk låga lyste i mannens ej särdeles rena flata hand. Sherlock Holmes satte sig upp med en liten skarp vissling.

»För tusan, Peterson», sade han, »det var då ett riktigt fynd, ni gjort. Ni vet väl, vad det är, ni funnit?»

»En diamant, sir! En ädelsten! Den skär i glas, lika lätt som den skär i lera.»

»Det är mer än en vanlig ädelsten — det är den så mycket omtalta ädelstenen.»

»Väl inte grevinnan av Morcars blå karbunkel!» utropade jag.

»Jo, just den. Jag bör då verkligen känna till dess storlek och form — jag har varenda dag på sista tiden läst annonsen om den i ‘Times‘. Den är fullkomligt unik; man kan endast tillnärmelsevis beräkna dess värde, men den belöning av tusen pund, som utlovas i tidningarna, är säkerligen ej ens tjugondedelen av det pris, den betingar i marknaden.»

»Tusen pund! Store barmhärtige Gud!»

Det hederliga stadsbudet sjönk alldeles tillintetgjord ner på en stol och stirrade än på den ene, än på den andre av oss.

»Ja, det är den belöning, som utlovas, men jag vet, att stenen för grevinnan har så stort affektionsvärde, att hon gärna skulle ge halva sin förmögenhet, om hon bara kunde få igen sin förlorade skatt.»

»Om jag minns rätt, så kom den bort på hotell Cosmopolite», sade jag.

»Mycket riktigt — den 22 december, således för fem dagar sedan. John Horner, en plåtslagargesäll, anklagades för att ha tagit den ur grevinnans juvelskrin. Bevisen mot honom voro så starka, att målet blivit hänskjutet till första allmänna ting. Jag har hela historien här, tror jag.»

Han vände upp och ned på alla tidningarna, tittade på deras datum, och behöll slutligen en, som han slätade ut och vek ordentligt ihop. Ur denna läste han upp för mig följande notis:

»Juvelstölden i hotell Cosmpolite. John Horner, 26 år gammal, plåtslagare till yrket, stod åtalad för att den 22:a dennes ur grevinnan av Morcars juvelskrin ha tillägnat sig den dyrbara ädelsten, som är känd under namnet 'Den blå karbunkeln'. John Ryder, hotellets förste vaktmästare, vittnade, att han, samma dag stölden begicks, visat Horner upp i grevinnans av Morcar toalettrum för att löda till en järnstång, som lossnat på kamingallret. Han hade stannat kvar med Horner en stund, men blivit bortkallad. När han kom tillbaka, fann han, att Horner var försvunnen, att skrivbordet hade blivit uppbrutet och att det lilla saffiansetui, i vilket grevinnan, efter egen utsago, alltid plägar förvara sin skatt, låg tomt på