kan du till exempel veta, att karlen är intellektuellt anlagd?»
I stället för att svara satte Holmes hatten på sitt eget huvud. Den åkte ända ner över ögonen.
»Här är det bara fråga om kubikinnehållet», sade han. »En karl med så stor hjärna måtte väl ha något i den.»
»Och hans förändrade omständigheter då?»
»Den här hatten är tre år gammal — de flata, i kanten lätt uppåtböjda brättena voro på modet, när den köptes. Hatten är av bästa kvalitet — se på det tjocka ripsbandet och det präktiga fodret. Om ägaren för tre år sedan hade råd att köpa en så dyr hatt, men ej varit i stånd att sedan dess skaffa sig en ny, så är det väl bevis på, att han kommit i utförsbacken?»
»Ja, det tycks klart nog. Men det där om förutseende och moralisk tillbakagång?»
Sherlock Holmen skrattade.
»Här har du förutseendet», sade han och pekade på det ställe i brättet, där gummisnodden varit fastsatt. »Man får aldrig köpa hattar med gummisnoddar i. Att ägaren till den här hatten lät sätta dit en dylik, är ett bevis på ett visst förutseende — han tog detta försiktighetsmått för att vara säker på, att vinden ej skulle beröva honom hans egendom. Men när snodden gick av, brydde han sig ej om att sätta dit en ny; härav framgår, att han har mindre förutseende nu än förr, något, som är ett säkert bevis på försvagad viljekraft. Å andra sidan har han försökt att dölja några av fläckarne på hatten genom att stryka över dem med bläck, ett tecken på att han ej helt och hållet förlorat sin själfaktning.»
»Vad du säger låter åtminstone antagligt.»
»De andra detaljerna, att han är en medelålders man, har gråsprängt hår, som nyss blivit klippt, och begagnar pomada, bringas med lätthet i dagen, om man undersöker fodret i hatten. Förstoringsglaset visar en massa små hårstrån, fint och skickligt avklippta medels en stor barberaresax. De hänga fast vid fodret, och man kan tydligt känna lukten av märgpomadan. Dammet, du ser, är ej det vanliga grå, sandiga gatdammet, utan det fina, brunaktiga damm, som förekommer inomhus; det säger mig, att hatten ej särdeles ofta varit använd; märkena av fukt utvisa, att hattens ägare svettades mycket och att han således ej var det minsta tränad.»
»Men hans hustru — du sade ju, att hon upphört att älska honom?»
»Den här hatten har ej varit borstad på länge. När jag får se dig, min käre Watson, med en hel veckas damm på din hatt och när din hustru tillåter dig att gå ut så där osnygg, då fruktar jag, att du ock förlorat hennes tillgivenhet.»
»Men det är ju möjligt, att karlen är ogift.»
»Nej, ser du, han hade gåsen med sig hem som ett försoningsoffer åt sin hustru. »Kom ihåg adresslappen, som var fastgjord vid fågelns ben!»
»Du har då svar på allting. Men en sak till: hur kan du veta, att det ej finns gas i huset, där den här människan bor?»
»En stearinfläck, ja, till och med två, kan man av en händelse få på sina kläder; men när jag på hatten framför oss ser ej mindre än fem dylika fläckar, så finns det intet tvivel mer: karlen har ofta med brinnande stearinljus att göra — troligen går han om kvällen upp på sitt rum med hatten i ena handen och en drypande ljussnopp i den andra. I alla händelser komma aldrig stearinfläckar från en gaslåga. Är du nöjd nu?»
»Nå ja, det är ju mycket sinnrikt och fyndigt hopkommet», svarade jag skrattande; »men eftersom du
