Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ädelstenarna kan sägas avspegla ett blodsdåd. Den här stenen är ej mer än tjugo år gammal. Den blev funnen i sanden ej långt från floden Amoy i södra Kina, och den är anmärkningsvärd därför, att att dem äger alla en verklig karbunkels egenskaper, fast den är blå till färgen i stället för röd. Trots sin ungdom har den redan en hemsk, dyster levnadssaga. Den här lilla biten kristalliserat träkol har varit orsak till två mord, ett mordförsök med vitriol, ett självmord och en massa stölder. Vem kan väl tänka sig, att en så vacker liten leksak är leverantör åt galgen och fängelserna? Jag skall nu låsa in den i mitt kassaskåp och skriva ett par rader till grevinnan för att säga, att hennes skatt kommit till rätta.»

»Tror du, att den här Horner är oskyldig?»

»Det vet jag inte.»

»Vad är din åsikt om Henry Baker, då? Tror du, att han har haft något med saken att göra?»

»Det antagligaste är, att Henry Baker är en fullkomligt oskyldig man, som ej hade minsta aning om, att den fågel han bar på ryggen var av mycket större värde än om den varit gjord av rent guld. Detta skola vi emellertid snart bli på det klara med, om han svarar på min annons.»

»Kan du ej göra något dessförinnan?»

»Nej — ingenting.»

»I så fall skall jag fortsätta min rond. Men jag kommer tillbaka i kväll vid den tid, du uppgjort; det skall roa mig se, hur du reder upp den intrasslade härvan.»

»Mycket välkommen! Jag äter middag klockan sju. Det bjuds på morkulla, tror jag. Men jag bör kanske, efter vad som nyss förefallit, be mrs Hudson att noga undersöka krävan på densamma.»

Ett sjukbud hade uppehållit mig, och klockan var litet efter halv sju, när jag åter befann mig vid Baker-Street. Då jag närmade mig det hus, som beboddes av Sherlock Holmes, såg jag en högrest man med en skotsk mössa på huvudet och en ända till hakan igenknäppt rock stå och vänta i den klara ljuskrets, som bildades av skenet från förstugufönstret. Just som jag hann fram, öppnades dörren, och tillsammans gingo vi upp till Sherlock Holmes' rum.

»Mr Henry Baker, antar jag?» sade Holmes, i det han reste sig från sin plats och hälsade på sin gäst med den utsökta hövlighet, som var honom egen. »Tag den här stolen, som står bredvid brasan, mr Baker. Det är kallt ute, och jag ser, att ert blodomlopp älskar mer sommaren än vintern. Välkommen, Watson! Du kom just lagom. Är det här er hatt, mr Baker?»

»Ja, sir, den tillhör ovedersägligen mig.»

Den besökande var en storväxt man med böjd rygg, stort huvud och ett brett, intelligent ansikte, prytt med ett spetsigt, gråsprängt helskägg. En anstrykning av rött på näsa och kinder, tillika med en lätt darrning i de mot den värmande brasan sträckta händerna bestyrkte Holmes' åsikt om hans vanor. Hans blankslitna svarta bonjour var igenknäppt ända upp i halsen. och kragen var uppslagen; kring de smala armlederna sågos inga spår av varken skjorta eller manschetter. Han talade lågt och avmätt, valde omsorgsfullt sina ord och gav på det hela intryck av en väl uppfostrad man, som råkat ut för motgångar och bekymmer.

»Vi behöllo edra tillhörigheter ett par dar», sade Holmes, »emedan vi trodde oss skola få se en annons, i vilken ni uppgav er adress. Jag begriper ej, varför ni inte annonserade.»

Mr Baker skrattade en smula tvunget. »Jag har inte så gott om pengar nu, som jag hade förr», svarade han. »Och jag var övertygad om, att