de råa sällar, som anfallit mig, lagt beslag på såväl hatten som gåsen. Jag brydde mig inte om att ge ut pengar för en annons, som jag ej trodde skulle vara till minsta nytta.»
»Det är ju helt naturligt. Men vad gåsen angår, så ha vi varit tvungna att äta upp den.»
»Äta upp den!»
Vår gäst reste sig till hälvten från sin plats, och såg helt ängslig och upprörd ut.
»Ja, den skulle ej ha varit till nytta för någon människa, om vi ej gjort det. Men jag hoppas, att gåsen, som ligger där borta på bordet och som är alldeles nyslaktad och frisk, skall bli lika välkommen.»
»Ja visst, ja visst!» svarade mr Baker med en hörbar lättnadens suck.
»Vi ha naturligtvis kvar fjädrarna, benen, krävan o. s. v., som tillhört den förra gåsen, och om ni vill —»
Mannen brast ut i ett hjärtligt skratt.
»De kunde ju kanske vara roliga att ha som minnen av mitt lilla äventyr», sade han, »men eljes inser jag ej, vilken nytta jag skulle kunna ha av dessa från min gamla goda vän lösryckta lemmar. Nej, sir, med er tillåtelse ämnar jag skänka hela min uppmärksamhet åt den förträffliga fågel, som jag ser liggande där borta.»
Sherlock Holmes såg på mig och ryckte lätt på axlarna.
»Där har ni er hatt, då», sade han, »och där har ni er gås. Men jag skulle bli tacksam, om ni ville säga mig, varifrån ni fått den gås, ni kastade ifrån er. Jag har en riktig vurm för fjäderfä och har sällan sett ett ståtligare djur.»
»Med största nöje, sir», sade Baker, som stigit upp och nu stod med sin återbördade tillhörighet under armen. »Jag och ett par av mina kamrater äro stamgäster på värdshuset ‘Alpha‘, i närheten av Museet — vi äro hela dagen sysselsatta i Museet, förstår ni. I år inrättade vår hygglige värd, Windigate, en ‘gås-klubb‘; genom att varje vecka erlägga ett par pence, skulle var och en av oss vid jul få en gås. Jag erlade regelbundet min tribut, och resten känner ni till. Jag är er mycket förbunden, sir; den här mössan passar varken min ålder eller min ställning.»
Med en anspråksfullhet, som verkade i hög grad komisk, bugade han sig högtidligt för oss båda och lämnade rummet.
»Ja, så var det med mr Henry Baker», sade Holmes, när dennes steg dött bort i trappan. »Det är ju klart och tydligt, att han ingenting vet om saken. Är du hungrig, Watson?»
»Inte särskilt.»
»Då föreslår jag, att vi förvandla vår middag till supé och följa det här spåret, medan det ännu är färskt.»
»Mer än gärna.»
Det var en kall afton, så att vi togo våra tjocka ytterrockar på oss och svepte en halsduk om halsen. Utomhus lyste stjärnorna klart från en molnfri himmel, och de förbigåendes andedräkt förvandlades i den frostiga luften till riktiga små vita rökpelare. Våra steg ljödo kraftiga och spänstiga, när vi hastade genom läkarnes kvarter, Wimpole-Street och Harley-Street, och från Wigmore-Street kommo in på Oxford-Street. Inom en kvarts timme voro vi i Bloomsbury utanför värdshuset »Alpha», en liten restauration i hörnet av en till Holborn ledande gata. Holmes öppnade dörren till det inre serveringsrummet och beställde två glas öl av den rödkindade, med vitt förkläde försedde värden på stället.
