‘spaningar‘, och frågan är bara, om vi ska‘ bry oss om att söka upp denna mrs Oakshott i kväll eller vänta därmed till i morgon. Av vad den ondsinte krabaten därborta sade, framgår tydligt, att det finns flere än vi, som intressera sig för saken, och jag skulle gärna — — —»
Hans ord blevo plötsligt avbrutna genom ett förfärligt oväsen, som hördes från det stånd, vi just lämnat. När vi vände oss ont, varseblevo vi en liten spetsnäst karl stående inom den ljuskrets, som bildades av den lilla hänglampan, under det att månglare Breckinridge själv stod i dörröppningen och skakade sina knytnävar mot den förskräckte kunden.
»Jag har haft nog av er och edra gäss», skrek den ursinnige handelsmannen. »Jag önskar fan ville ta er allesamman! Om ni kommer en gång till och plågar mig med edra fördömda frågor, så tussar jag hunden på er. Laga att mrs Oakshott kommer hit, så skall jag svara henne; men jag skulle just vilja veta, vad ni har med saken att göra? Köpte jag kanske gässen av er?»
»Nej — men en av dem tillhörde likväl mig», gnällde den lille karlen.
»Gå då och fråga mrs Oakshott, vart den tagit vägen.»
»Hon sade, att jag skulle fråga er.»
»Ni kan fråga kungen av Pröjsien, om det roar er! För min del har jag haft nog. Packa er i väg nu!»
Han rusade hastigt fram, och den skrämde frågaren försvann i mörkret.
»Det här kan möjligen bespara oss ett besök vid Brixton-Road», viskade Holmes. »Följ med mig, så ska‘ vi se till, vad som kan företagas med den där gynnaren.»
Med snabba steg ilade vi förbi de små grupper av folk, som flanerade mellan de klart upplysta stånden; vi hade snart hunnit upp den lille karlen, och min vän lade sakta sin hand på hans axel. Med blixtens hastighet vände han sig om, och jag kunde i det skarpa gasskenet se, att varje gnista till färg försvann från hans ansikte.
»Vem är ni? Vad vill ni?» sade han med darrande röst.
»Ursäkta mig», sade Holmes förbindligt, »men jag kunde ej undgå att höra de frågor, ni just nyss framställde till månglaren där borta. Jag skulle möjligen kunna vara er till hjälp.»
»Ni? Vem är ni? Hur skulle ni kunna veta något om saken?»
»Mitt namn är Sherlock Holmes. Det är mitt yrke att veta, vad andra människor ej ha reda på.»
»Men ni kan omöjligen ha en aning om detta.»
»Förlåt mig, men jag känner till hela historien. Ni försöker att spåra några gäss, som såldes av mrs Oakshott vid Brixton-Road till en månglare vid namn Breckinridge, av honom i sin tur till mr Windigate, värd på restaurationen ‘Alpha‘, och av denne till hans klubb, vars ena medlem är en mr Henry Baker.»
»O, sir, ni är just den man, jag hoppats få tag i», utbrast den lille karlen med utsträckta händer och darrande fingrar. Jag kan knappt förklara för er, hur intresserad jag är av den här saken.»
Sherlock Holmes ropade an en täckvagn, som just passerade oss.
»I så fall är det bättre att vi dryfta den i ett varmt och trefligt rum än på det här dragiga torget», sade han. »Men innan vi fortsätta, så var god säg mig, med vem jag har den äran tala.»
Mannen tvekade ett ögonblick.
