Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


plötsligt bli rik var för stor för er — det har gått på samma sätt med bättre män än ni — och särdeles nogräknad om medel och utvägar var ni just inte. Ni tycks ha anlag att bli en riktigt genompiskad bov, Ni visste, att den här stackars plåtslagaren, Horner, före en gång varit invecklad i en stöldhistoria och att misstanken således lätt skulle falla på honom. Och vad gjorde ni då? Jo, ni ställde till ett litet missöde i hennes nåds rum — ni och er medbrottsling Cusack — och ni lagade så, att den här karlen skulle komma och avhjälpa det. När han väl avlägsnat sig, plundrade ni juvelskrinet, gjorde alarm och fick den stackarn uslingen arresterad. Sedan — — —»

Ryder kastade sig plötsligt ner på golvet och omfattade min väns knän.

»För Guds skull var barmhärtig!» utbrast hatt. »Tänk på min far! Och på min mor! De skulle dö av sorg. Jag har aldrig gjort något orätt förr. Och jag skall aldrig mer ta mig något ont före! Det svär jag — det svär jag på bibeln. O, drag mig inte inför domstol! För Guds skull, gör inte det!»

»Gå och sätt er igen», sade Holmes strängt. »Det går nog an att krypa och jämra sig nu, men ni gjorde er inga samvetsskrupler av att se den arme Horner anklagad för ett brott, till vilket han var fullkomligt oskyldig.»

»Jag ska‘ ge mig av, mr Holmes — jag ska‘ lämna landet. Då blir rättegången mot honom nedlagd.»

»Hm! Vi få vidare tala om den saken. Låt oss nu höra en sannfärdig redogörelse för dramats nästa akt. Hur kom stenen in i gåsen, och hur kom gåsen att bli såld på öppet torg? Säg oss sanningen, ty däri ligger ert ända hopp om räddning.»

Ryder fuktade med tungan sina torra, brännande läppar.

»Jag skall säga er precis hur det gick till, sir», sade han. »Så fort Horner blivit arresterad, ansåg jag det vara bäst att genast skaffa undan stenen; jag kunde ju ej veta, vilket ögonblick det kunde falla polisen in att vilja visitera mig och mitt rum. I hela hotellet fanns intet ställe, där den med säkerhet kunde förvaras. Jag låtsades ha ett ärende att uträtta och begav mig till min systers hem. Hon är gift med en man, som heter Oakshott, och bor vid Brixton-Road, där hon göder och säljer fjäderfä. Hela vägen dit tyckte jag, att varenda karl jag mötte var en poliskonstapel eller en detektiv, och fast det var kallt och ruskigt, rann svetten från mitt ansikte, ända tills dess jag uppnått Brixton-Road. Min syster frågade mig, hur det var fatt och varför jag var så blek, och jag sade henne, att den där juvelstölden i hotellet hade gjort mig förfärligt altererad. Så gick jag ner på bakgården, tände min pipa och undrade, vad jag egentligen skulle ta mig till.

»Jag hade förr i världen haft en vän, som hette Maudsley; det gick illa för honom, och han har just tjänat ut sitt straff i Pentonville. En gång jag träffade honom, berättade han en hel hop om tjuvar och deras sätt att gå tillväga för att sätta tjuvgods i säkerhet. Jag visste, att han ej skulle förråda mig, ty jag hade reda på ett par av hans senaste hyss; jag beslöt därför att gå direkt till Kilburn, där han bodde, och inviga honom i mitt förtroende. Han kunde hjälpa mig att omsätta stenen i pengar. Men hur skulle jag i lugn kunna ge mig av till honom? Jag tänkte på den ångest jag utstått på vägen från hotellet. I varje ögonblick kunde jag bli gripen och visiterad, och där låg stenen i min västficka. Jag stod just och lutade mig mot muren och såg frånvarande på gässen, som ‘lankade‘ kring fötterna på mig, då jag helt plötsligt