Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fick en idé, som sade mig, hur jag skulle kunna lura den skickligaste detektiv, som någonsin existerat.

»Ett par veckor förut hade min syster sagt, att jag till julklapp finge välja mig en av hennes fetaste gäss, och jag visste, att hon höll ord. Jag skulle göra mitt val nu, och gåsen skulle få bära stenen till Kilburn. På gården fanns ett litet skjul; dit släpade jag en av fåglarna, ett fett, vackert djur, vitt och med ett svart tvärband över stjärten. Jag höll gåsen väl fast, tvang den att öppna näbbet och stack med mitt finger in stenen genom halsen ner i krävan. Men djuret skrek och flaxade, och min syster kom ut för att se, vad som var på färde. I samma ögonblick jag vände mig om för att tala med henne, gjorde odjuret sig fritt från mitt grepp och rusade i väg till sina kamrater.

»‘Vad i allan tid gjorde du med gåsen, Jem?‘ frågade min syster.

»‘Du har ju sagt‘, svarade jag, ‘att jag skulle få en gås i julklapp, och jag ville bara känna efter, vilken som var fetast.‘

»‘Å!‘ sade hon, ‘vi ha redan satt av en åt dig. ‘Jems gås‘, kalla vi den; det är den stora, vita därborta. Vi ha tjugosex stycken — en för dig, en för oss själva och tjugofyra till salu.‘

»‘Tack ska‘ du ha, Maggie‘, sade jag, ‘men om inte det gör dig någonting, så skulle jag helst vilja ha den, jag hade tag i just nu.‘

»‘Den andra är sina modiga tre skålpund tyngre‘, svarade hon; ‘och vi ha gött den extra för din skull.‘

»‘Det gör detsamma. Jag vill hellre ha den andra, och jag kan ta den med mig nu‘, sade jag.

»‘Som du vill‘, sade hon litet stött. ‘Vilken är det, du skall ha, då?‘

»‘Den där vita med svarta tvärbandet över stjärten — den, som står mitt i flocken.‘

»‘Ja bevars. Stick den, och ta den med dig då.‘

»Jag gjorde, som min syster sagt, mr Holmes, och bar själv gåsen hela vägen till Kilburn. Jag talade om för min kamrat vad jag hade gjort, och han skrattade tills han höll på att kikna. Så togo vi fram en kniv och öppnade gåsen. Men blodet riktigt stelnade i mina ådror — det fanns ej spår av någon sten, och jag begrep, att något förfärligt misstag ägt rum. Jag lät min gås ligga, rusade tillbaka till min syster och gick genast ner på bakgården. Där fanns inte en gång en fjäder att se.

»‘Vart ha alla djuren tagit vägen, Maggie?‘ frågade jag.

»‘De äro sålda.‘

»‘Till vem?‘

»‘Till Breckinridge, månglaren i Covent Garden.‘

»‘Men fanns det inte en gås till med svart tvärband över stjärten?‘ frågade jag, ‘lik den jag fick?‘

»‘Jo visst, Jem, vi hade två av det slaget, och jag kunde aldrig skilja dem åt.‘

»Jag insåg naturligtvis alltsammans och sprang, så fort benen ville bära mig till den där Breckinridge; men han hade redan sålt alla gässen och ville inte säga mig, vem som köpt dem. Ni vet själv, hurudan han är — han har alltid svarat mig på samma sätt. Min syster tror, att jag är på väg att bli galen — ibland tror jag det själv. Och nu — nu står jag här som en ertappad tjuv utan att ha ägt en styver av den rikedom, för vilken jag sålt min själ åt den onde. Gud hjälpe mig! Gud hjälpe mig, arme syndare!»

Han brast ut i konvulsivisk gråt med ansiktet dolt i händerna.

Det blev en lång stunds tystnad, avbruten endast av den stackars karlens djupa snyftningar och Sherlock Holmes fingertoppar, som häftigt och ihållande