slottet, som tyngdes av stora inteckningar. Den siste egendomsherren förde en utfattig aristokrats odrägliga tillvaro och framsläpade sitt liv under möda och bekymmer; men hans ende son, min styvfar, som insåg att han måste rätta sig efter familjens förändrade omständigheter, erhöll av en släkting ett lån, som satte honom i stånd att avlägga medicine doktorsexamen, varefter han reste ut till Calcutta, där han, tack vare sin skicklighet och sin karaktärsfasthet, snart fick en vidsträckt och lönande praktik. I ett anfall av raseri, orsakat av flere i hans hus begångna stölder, slog han ihjäl sin infödde hovmästare och lyckades med knapp nöd undgå att bli dömd till döden. Han led emellertid ett långvarigt fängelsestraff, och återvände efter sitt frigivande till England, dyster och förbittrad till sinnes.
»Under sin vistelse i Indien hade doktor Roylott gift sig med min mor, mrs Stonor, änka efter generalmajor Stonor. Min syster Julia och jag voro tvillingar, och endast två år gamla, när min mor ingick sitt andra äktenskap. Hon ägde en ansenlig förmögenhet, omkring tusen pund om året, och hon hade i sitt testamente förordnat, att doktor Roylott skulle fritt förfoga över pengarna, så länge vi bodde hos honom, men att en viss årlig summa skulle utbetalas till oss, i händelse vi gifte oss. Strax efter sin hemkomst till England dog min mor — hon omkom för åtta år sedan vid en järnvägsolycka nära Crewe. Doktor Roylott övergav då sin plan att skaffa sig praktik i London, och slog sig med oss systrar ner på sitt gamla färdernegods Stoke Moran. Den förmögenhet min mor efterlämnat, räckte till för alla våra behov, och det tycktes ej finnas något, som hindrade oss att njuta av vår tillvaro.
»Men helt plötsligt undergick min far en egendomlig förvandling. I stället för att göra bekantskaper och besöka våra grannar, som i början hade visat stor belåtenhet med att se en telning av familjen Roylott åter i det gamla fädernehemmet, stängde han in sig i sina rum och gick sällan ut annat än för att inlåta sig i tvist med vem som råkade komma i hans väg. Ett lynne så häftigt, att det gränsade till ursinne, hade varit ärftligt i min styvfars familj, och vad honom själv angår, hade häftigheten troligen ökats genom hans långvariga vistelse i tropikerna. En massa högst obehagliga gräl uppstodo, av vilka ett par slutade med rättegång; min styvfar blev en skräck för hela trakten; människorna flydde, så fort han nalkades, ty han äger oerhörda kroppskrafter och är alldeles oregerlig, när han blir ond.
»Förra veckan kastade han bysmeden ner i en å, och det var endast genom att betala karlen alla pengar, jag kunde samla ihop, som jag lyckades undvika ännu en offentlig skandal. Han har inga andra vänner än några kringvandrande zigenare; dessa tillåter han att slå upp sina tält på de få tunnland med tjocka snår bevuxna ängsmarker, som representera godsets ägor, och mottager å sin sida den gästfrihet, de erbjuda honom; i flera veckor i sträck kan han dela deras kringströvande liv. Han har också en vurm för djur från varmare luftstreck; en kommissionär i Indien brukar förse honom med dylika. I närvarande stund har han en cheetah och en babian, som i full frihet ströva omkring överallt på ägorna och hos byfolket injaga lika mycken fruktan som deras herre.
»Av vad jag sagt kan ni nog förstå, att min syster och jag just inte hade vidare glada dagar. Inga tjänare ville stanna hos oss; vi hade länge måst förrätta allt arbete själva. Min syster var ej mer än trettio år när hon dog, och likväl hade hennes hår börjat att gråna, precis som mitt nu gör.»
»Er syster är alltså död?»
