dog-cart och på smutsiga vägar, innan ni kom fram till er station.»
Damen ryckte häftigt till och stirrade med yttersta förvåning på min vän.
»Det var inte svårt att finna ut, min bästa fru», sade denne leende. Vänstra ärmen på er kappa har icke mindre än sju stora lerfläckar; de äro ännu alldeles våta. Intet annat åkdon än en dog-cart kastar upp smuts och damm på det sättet, och det sker endast, när man sitter till vänster om kusken.»
»Hur ni än fått reda på saken, så har ni fullkomligt rätt», svarade vår gäst. »Jag reste hemifrån före klockan sex, hann fram till Leatherhead vid halvsju-tiden och kom hit med första tåget. Sir, jag kan inte härda ut längre — jag blir galen, om det här skall fortgå. Jag har ingen att vända mig till — ingen, med undantag av en, som håller mig kär, och han, stackars karl, är ej i stånd att hjälpa mig. Så fick jag höra talas om er, mr Holmes; mrs Farintosh sade mig, att ni räddat henne i nödens stund. Hon gav mig er adress. O, sir, tror ni inte, att ni skulle kunna hjälpa mig också, eller åtminstone sprida litet ljus i det hemska mörker, som omger mig? För närvarande står det ej i min makt att belöna edra tjänster, men jag skall gifta mig om ett par månader, och som jag då får alla mina inkomster till mitt förfogande, skall ni finna, att jag ej är otacksam.»
Holmes vände sig mot sitt skrivbord, låste upp en låda och tog fram en liten anteckningsbok, som han rådfrågade.
»Farintosh», sade han. »Ja, jag kommer ihåg den där affären; det gällde ett diadem av opaler. Det var långt före din tid, Watson. Jag ber er vara övertygad om, min fru, att jag skall ägna lika mycken omsorg och tid åt den sak, ni vill anförtro mig, som jag gjorde, när fråga var om er vän. Vad belöning angår, så är mitt yrke en belöning i sig själv; och ni äger frihet att betala de utgifter, jag för er skull möjligen åsamkar mig, närhelst det bäst passar er. Vill ni nu ha godheten berätta oss allt, som kan hjälpa till att bilda ett omdöme om den sak, ni önskar jag skall ta om händer.»
»Tyvärr», svarade den besökande, »ligger själva det hemska i min ställning däri, att jag ej har några fakta att gå efter. Allt är så ovisst, så obestämt, mina misstankar vila på så lösa grunder, att de synas andra människor obetydliga och utan minsta vikt. Till och med den man, som främst av alla är mig skyldig råd och hjälp, anser allt vad jag berättar honom för en nervös kvinnas fantasifoster. Han säger visserligen inte så, men jag läser hans tankar i hans lugnande svar och bortvända blick. Men jag har hört sägas, mr Holmes, att ni kan se djupt in i människohjärtat och upptäcka däri förborgade grymma anslag. Ni kan kanske råda mig, hur jag skall undkomma de faror, som hota mig.»
»Jag är idel öra, min fru.»
»Mitt namn är Helen Stonor, och jag bor hos min styvfar siste ättlingen av en urgammal angel-sachsisk familj, Roylott of Stoke Moran, i västra delen av Surrey.»
Holmes nickade.
»Jag känner till namnet», sade han.
»Släkten var en gång bland de rikaste i England, och egendomen sträckte sig långt in i Berkshire i norr och i Hampshire i väster. Under förra århundradet voro emellertid fyra generationers män efter varandra mer än vanligt slösaktiga och utsvävande, och under Regentens dagar fullbordades familjens ruin av en notorisk spelare. Av hela egendomen återstod endast ett par tunnland åker och det två hundra år gamla
