och en babian. Vi kände oss ej lugna, så framt våra dörrar ej voro riglade.»
»Jag förstår. Var god och fortsätt.»
»Jag kunde ej sova den natten — en obestämd aning om en stundande olycka plågade mig. Min syster och jag voro, som ni minns, tvillingar, och ni vet nog, hur starka de band äro, som förena två med varandra så nära besläktade själar. Det var en kall, ruskig natt; vinden tjöt i skorstenspiporna, och regnet slog häftigt mot fönsterrutorna. Plötsligt förnam jag, tvärs genom den rasande stormens våldsamma utbrott, högljudda skrik, som tycktes komma från en skrämd kvinna. Jag kände igen min systers röst. Jag rusade upp ur min säng, svepte en sjal kring mig och sprang ut i korridoren. I samma ögonblick jag öppnade min dörr, tyckte jag mig höra en låg vissling, en sådan, som min syster beskrivit, och några sekunder senare förnam jag ett klingande ljud, alldeles som om något slags metall fallit ned. När jag ilade fram i korridoren, öppnades min systers dörr; jag stirrade på den med häpnad och fasa — jag visste ju ej, vad jag skulle få se. Vid skenet av den i gången hängande lilla lampan såg jag min syster stående i dörröppningen; hennes ansikte var likblekt av skrämsel, hon sträckte ut händerna, som om hon famlade efter stöd, hennes gestalt svajade fram och åter — hon tycktes nära att förlora medvetandet. Jag sprang fram och slog mina armar kring henne, men i detsamma veko sig knäna under henne, och hon föll till marken. Hon led synbarligen de häftigaste plågor — hennes lemmar voro alldeles förvridna. I början trodde jag, att hon ej hade känt igen mig, men när jag lutade mig ner över henne, utbrast hon med en röst, som jag aldrig skall förgäta: 'O, min Gud. Helen! Det var bandet, det spräckliga bandet!' Hon tycktes ha något mer att säga och pekade ivrigt i riktning mot doktorns rum, men så anfölls hon av en ny konvulsion och förmådde ej yttra ett enda ord. Jag sprang längre fram i gången och ropade på min styvfar; han kom i detsamma ut ur sitt rum, klädd i nattrock. När han kom in till min syster, var hon fullkomligt medvetslös, och fastän han hällde konjak i henne och skickade till byn efter den där boende läkaren, voro alla ansträngningar fåfänga — den arma flickan dog utan att ha återfått medvetandet. Sådant var min älskade systers förskräckliga slut.»
»Ett ögonblick!» sade Holmes. »Är ni riktigt säker på, att ni hörde visslingen och ljudet av fallande metall? Kan ni ta på er ed, att ni hört det?»
»Samma fråga gjordes mig vid likbesiktningen. Min fulla övertygelse är, att jag hörde båda ljuden, men jag kan ju möjligen ha misstagit mig — stormen rasade så häftigt, och det knäppte och knakade i det gamla husets murkna väggar.»
»Var er syster påklädd?»
»Nej, hon hade ej annat än sin nattskjorta på sig. I hennes högra hand fann man en halvbränd tändsticka, i den vänstra en tändsticksask.»
»Vilket bevisar, att hon tänt ljus och sett sig omkring, när hon blev skrämd. Det är av vikt att komma ihåg det. Hur lydde likbesiktningsnämndens utsago?»
»De undersökte saken mycket noga, enär doktor Roylotts egendomliga uppförande var känt i hela trakten, men voro ej i stånd att finna någon förklarlig dödsorsak. Mitt vittnesmål sade dem ju, att dörren varit riglad på innersidan, och fönstren voro försedda med gammalmodiga, järnbeslagna luckor, vilka tillskruvades var kväll. Väggarna undersöktes omsorgsfullt; de visade sig vara starka och solida; så var ock förhållandet med både golv och tak. Skorstenspipan är vid, men den är försedd med fyra stora korslagda
