»Han är så slug och illistig, att jag aldrig vet, när jag är fri från honom. Vad skall han väl säga, när han kommer hem?»
»Han gör bäst i att ta sig till vara; han blir kanske snart nog varse, att han fått att göra med någon, som är ändå slugare än han själv. Lås in er i ert rum i kväll. Blir han för bråkig, får ni resa till er moster i Harrow. Nu måste vi nyttja vår tid väl; var därför så god och för oss till de rum, vi skola undersöka.»
Det gamla slottet var byggt av grå, nu med lav tätt övervuxen sten; det bestod av ett större mittparti och två långt framspringande flyglar, som liknade en krabbas klor. I den ena av dessa flyglar voro alla fönsterrutorna sönderslagna och förspikade med bräder; taket var delvis instörtat — det hela var en fullständig ruin. Mittpartiet var i föga bättre skick, men högra flygel, byggnaden var jämförelsevis ny; gardinerna för fönstren och den ur skorstenen virvlande blå röken utvisade att det var där, familjen bodde. En byggnadsställning var upprest mot ena sidomuren, och man hade rivit ner en massa stenar, men inga arbetare syntes till. Holmes gick långsamt fram och tillbaka på den vanskötta gårdsplanen och undersökte med stor uppmärksamhet fönstrens yttersidor.
»Detta antar jag, tillhör det rum, i vilket ni brukar sova; det i mitten var er systers, och det som är närmast huvudbyggnaden är förmodligen fönstret i doktor Roylotts sängkammare?»
»Alldeles rätt; men nu bebor jag mittrummet.»
»Under reparationerna, tycker jag ni sagt mig. Men anser ni, att den där ändringen eller lagningen var nödvändig?»
»Visst inte; jag tror, att det var helt enkelt en förevändning att förmå mig byta rum.» »jaha — mycket möjligt. Den smala gång, mot vilken de tre rummen vetta, ligger väl på flygelns andra sida? Finns det några fönster i den?»
»Ja, men de äro mycket små och trånga; ingen människa skulle kunna komma in genom dem.»
»Eftersom både ni och er syster riglade edra dörrar om natten, kunde man ju ej komma in i edra rum den vägen. Skulle ni nu vilja vara snäll och gå in i ert rum och stänga fönsterluckorna?»
Miss Stonor gjorde så, och Holmes gav sig all möjlig möda att öppna dem, men förgäves. Det fanns ej den minsta rämna, genom vilken man kunde sticka in en kniv och lyfta av tvärslån. Med förstoringsglas för ögat undersökte han sedan gångjärnen; dessa voro av starkt smidesjärn och fast insatta i det massiva murbruket.
»Hm!» sade han och gned sig eftertänksamt på hakan, min teori tycks ej hålla streck. Ingen skulle kunna tränga sig genom fönstren, om luckorna voro förbommade. Nå väl, vi ska' se efter, i fall vi inomhus kunna finna något, som sprider ljus i saken.»
En liten sidodörr förde in i den vitrappade korridor, längs vilken de tre sovrummen voro belägna. Holmes brydde sig ej om att undersöka det tredje rummet följaktligen gingo vi genast in i det andra, det, som miss Stonor för tillfället bebodde och i vilket hennes syster gått sitt öde till mötes. Det var ett anspråkslöst litet rum, lågt i taket och med stor öppen spis, så som förr brukades på gamla lantställen. En brun byrå stod i ena hörnet, en smal, med vitt täcke prydd säng i det andra; till vänster om fönstret fanns ett toalettbord. Dessa möbler, tillika med två små korgstolar var allt, som kunde ses i rummet, med undantag av en liten fyrkantig mattbit mitt på golvet. Väggpanelningen var av brun, maskstungen ek, så gammal och sliten, att den antagligen förskrev sig från den tid, det
