Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


döttrarna har i händelse av giftermål rätt till en årlig summa av 250 pund. Det är ju därför tydligt, att om båda de unga damerna gift sig, vår hetsige vän från i morgse endast skulle haft en obetydlig inkomst att leva av, och att till och med om endast en av dem knutit Hymens band, styvfadern skulle sett sig nödsakad 'dra in på staten'. Mitt göra nu på morgonen har haft den nyttan med sig, att det bevisat, att han har all orsak hindra dem från att lämna sitt nuvarande hem. Och nu, Watson, måste vi raska på — den gamle herrn vet ju, att vi intressera oss för saken; om du är färdig, ska' vi ta en droska ner till Waterloo. Stoppa din revolver i fickan — den kommer kanske att behövas. En Eleys N:o 2 är ett förträffligt argument, när det gäller en herre, som kan slå knut på en eldgaffel. Ett vapen och en tandborste är, tror jag, allt vad vi behöva.»

Vid Waterloo voro vi just i tid att hinna med tåget till Leatherhead, varest vi hyrde ett åkdon och tillryggalade fem eller sex mil genom det vackra Surrey. Det var en härlig dag med klart solsken och små vita strömoln på himlen. Träden och häckarna längs vägkanten började just skjuta ut de första gröna skotten, och luften var full av doften från nyplöjda fält. För mig åtminstone fanns det en egendomlig kontrast mellan den ljuva, annalkande våren och det olycksdigra ärende, i vilket vi voro stadda. Min vän satt på framsätet i vår bekväma trilla med korslagda armar, hatten neddragen över ögonen och hakan nedsjunken mot bröstet. Plötsligt ryckte han upp sig ur sina tankar, klappade mig på axeln och pekade utöver ängarna.

»Se dit!» sade han.

En av gamla ståtliga träd bestående park sträckte sig i sakta stigning uppåt och tätnade på kullens krön till en liten lund. Mellan trädstammar och grenar kunde man urskilja ett gammalt herresätes grå gavlar och långt framspringande tak.

»Stoke Moran!» utbrast han.

»Ja, sir, det är där doktor Grimesby Roylott bor», sade vår körsven.

»Man tycks hålla på att bygga där», sade Holmes; »vi ämna oss dit.»

»Därnere ligger byn», sade kusken och pekade på en samling hus till vänster, »men om herrarna ämna sig till slottet, så går det fortare, om man klättrar över stättan därborta och tar genvägen över åkrarna — därborta, som damen går och promenerar.»

»Damen i fråga är visst miss Stonor, tror jag», sade Holmes och skuggade ögonen med handen. »Ja, jag tror vi ska' göra som ni föreslår.»

Vi stego ur, betalade vår skjuts, och åkdonet rasslade snart på väg tillbaka till Leatherhead.

»Jag ansåg det bäst, att skjutspojken skulle tro oss vara arkitekter, som hade något att göra med slottets reparation», sade Holmes, när vi klättrade över stättan. »Han är kanske böjd för skvaller. God afton, miss Stonor. Ni ser, att vi ha hållit ord.»

Vår klient tog emot oss med ett av glädje strålande ansikte.

»Jag har gått och väntat på er», utbrast hon och skakade hjärtligt hand med oss. »Allt tycks arta sig bra. Doktor Roylott har rest till staden och kommer troligen ej hem förrän sent i kväll.»

»Vi ha redan haft nöjet göra doktorns bekantskap», sade Holmes och omtalade med få ord morgonens tilldragelse. Miss Stonor blev alldeles likblek, när hon hörde vad som skett.

»Gud i himlen!» utropade hon; »han följde således efter mig.»

»Det tycks så.»