Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sagt er, kan ni vara övertygad om, att vi snart skola lyckas avvända den fara, av vilken ni hotas.»

Sherlock Holmes och jag fingo med lätthet ett par rum på »Kronan». De voro belägna i första våningen, och från våra fönster hade vi utsikt åt herresätets inkörsport och bebodda flygelbyggnad. I skymningen sågo vi doktor Grimesby Roylott åka förbi; hans högresta, bredaxlade gestalt såg alldeles överväldigande ut vid sidan av den lille skjutspojken, som körde för honom. Pojken hade svårt att öppna de tunga järngrindarna, och vi hörde doktorns brummande, befallande röst och sågo, hur han i raseri skakade knytnävarna mot sin lille körsven. Så rullade åkdonet vidare; och ett par minuter senare sågo vi ljus glimta mellan träden; en lampa hade tänts i ett av herregårdens sällskapsrum.

»Vet du, Watson», sade Holmes, när vi sutto tillsammans i den ljusa vårskymningen, »jag gör mig nästan samvetskval av att ta dig med dit bort i natt — det är verklig fara å färde.»

»Kan jag vara dig till någon hjälp?»

»Din närvaro skulle kunna vara alldeles ovärderlig.»

»Då går jag med dig.»

»Det var verkligen mycket snällt av dig.»

»Du talar om fara; du har tydligen i rummen därborta sett mer, än jag kunde bli varse.»

»Kanske inte; men jag tror, att jag lyckats draga några fler slutsatser än du. Du såg nog allt, som jag såg.»

»Jag märkte inte något annat egendomligt än den där klocksträngen och har hittills ej varit i stånd utfundera, varför den blivit uppsatt.»

»Du såg väl ventilen också?»

»Ja, det gjorde jag; men det är ju inte så ovanligt, att man vill ha en liten öppning mellan två rum. Och den var så liten, att en råtta knappt kunde tränga sig igenom.»

»Innan vi kommo till Stoke Moran, visste jag, att där skulle finnas en ventil.»

»Min käre Holmes!»

»Jo, det gjorde jag visst. Du minns väl miss Stonors utsago, att hennes syster kände lukten av doktor Roylotts cigarr; följaktligen måste de två rummen stå i förbindelse med varandra. Öppningen måste vara helt liten, eljes hade nog likbesiktningsherrarna blivit den varse — jag antog således, att det var en ventil.»

»Men den kan väl ej åstadkomma något ont?»

»Det finns ju en hel följd av egendomliga sammanträffanden; man gör en ventil i väggen, hänger en klocksträng intill ventilen, och en dam, som sover i sängen under densamma, dör helt hastigt. Tycker du inte, att det är märkvärdigt?»

»Det ena tycks mig inte ha med det andra att göra.»

»Observerade du ingenting särskilt med sängen?»

»Nej.»

»Den var fastspikad vid golvet. Har du någonsin förr sett, att man spikar fast sina sängar?»

»Det kan jag just inte säga, att jag har.»

»Damen i fråga var ej i stånd att flytta sin säng; den intog alltid samma ställning i förhållande till ventilen och klocksträngen — vi kunna ju kalla den så, fast den ej stod i förbindelse med någon ringledning.»

»Holmes», utbrast jag, »nu tror jag mig förstå, varpå dina ord syfta. Vi ha just kommit i rätt tid att hindra ett slugt uttänkt, fasansfullt brott!»

»Slugt utfunderat — hemskt i sina verkningar. När en läkare slår in på brottets väg, blir han vanligen en riktigt genompiskad bov; han äger både sinnesstyrka och stora kunskaper. Palmer och Pritchard voro bland de skickligaste i sitt yrke. Den man, vi nu ha att göra