cheetahn var på fri fot. I fjärran hördes de dova slagen från byns kyrkklocka, som varje kvart förkunnade tidens framåtskridande. Hur oändligt långa föreföllo oss ej timmarna! Klockan slog tolv, ett, två och tre — och vi väntade alltjämt på vad som hända skulle. Plötsligt märktes en hastig ljusglimt i ventilen; den försvann genast, men efterträddes av en intensiv lukt av olja och het metall — någon hade tänt en blindlykta i rummet nästintill. Jag hörde ett svagt rasslande ljud; sedan blev allt tyst igen, men den starka lukten tilltog. En halv timme satt jag lyssnande med den mest spända uppmärksamhet. Så förnummo vi plötsligt ett annat ljud — ett fint, sakta väsande — likt det som höres, när ångan strömmar ur pipen på en liten kokande kittel. Holmes rusade ögonblickligen upp från sin plats, tände en sticka, och började med sin käpp våldsamt piska klocksträngen.
»Ser du den, Watson?» ropade han. »Ser du den?»
Men jag såg ingenting. I samma minut som Holmes strök eld på tändstickan, träffades mitt öra av en låg, klar vissling, men det plötsligt uppflammande ljusskenet bländade mina trötta ögon och gjorde det omöjligt för mig att upptäcka det föremål, min vän så ursinnigt piskade. Jag kunde likväl se, att han var alldeles likblek och att hans ansikte hade ett uttryck av fasa och vämjelse.
Han hade slutat piska klocksträngen och såg oavvänt på ventilen, när vi i nattens tystnad förnummo ett rop, det hemskaste jag i hela min levnad hört. Det steg högre och högre — smärta, fruktan och vrede blandades om vartannat i ett hest tjut. Det sägs, att det ohyggliga lätet kommo de sovande i byn, ja, till och med i den långt bort belägna prästgården att rusa upp ur sina sängar. Det isade blodet i våra ådror — jag stirrade med skrämda ögon på Holmes, som stod alldeles orörlig, tills sista ekot av det fasansfulla skriet dött bort.
»Vad betydde det?» viskade jag flämtande.
»Det betydde, att allt är slut», sade Holmes. »Och det är kanske bäst så. Tag din revolver — vi ska' gå in i doktor Roylotts runt.»
Han tände lampan och gick före mig nedåt korridoren. Två gånger knackade han på doktorns dörr utan att svar avhördes. Då vred han om låset och steg in; jag följde honom i hack och häl med spänd revolver i hand.
En sällsam syn mötte våra ögon. På bordet stod en blindlykta med skärmen till hälften öppen; dess skarpa ljus föll på det stora kassaskåpet, vars dörr var ställd på glänt. På trästolen bredvid bordet satt doktor Grimesby Roylott, klädd i en lång, grå nattrock; hans bara ben stucko fram under densamma; på fötterna hade han röda turkiska tofflor utan klackar, och i hans knä låg den långa hundpiska, vi om morgonen sett hänga på hans säng. Ansiktet var uppåtvänt, och de redan glasartade ögonen voro riktade mot taket. Kring pannan hade han ett egendomligt gult, brunspräckligt band, som tycktes virat tätt om huvudet. Trots det buller vårt inträde förorsakade, satt han fullkomligt tyst och orörlig.
»Bandet! Det spräckliga bandet!» viskade Holmes.
Jag tog ett steg framåt. ögonblickligen tycktes den sällsamma huvudbonaden få liv — en vämjelig, avskyvärd orm sträckte fram sitt tjocka, fyrkantiga huvud och sin uppsvällda hals.
»En sumphuggorm!» utbrast Holmes — »den giftigaste orm i hela Indien. Karlen har dött tio sekunder efter det han blivit stungen. Ett våldsdåd hämnar sig alltid på sin utövare, och intrigmakaren, som gräver en grop åt andra, faller själv däruti. Låt oss kasta den
