här besten tillbaka i sin håla; sedan skola vi skaffa miss Stonor en annan tillflyktsort och underrätta polisen om vad som hänt.»
Under det han talade, ryckte han hastigt piskan från den döde mannens knä, slingrade löpknuten kring reptilens hals, drog den från dess plats och kastade den in i kassaskåpet, vars dörr han tillstängde.
Dessa äro de verkliga fakta rörande doktor Grimesby Roylotts död. Det är onödigt att tänja ut en berättelse, som redan är lång nog, genom att tala om, hur vi meddelade den unga flickan de sorgliga nyheterna, hur vi om morgonen ledsagade henne till hennes gamla släkting i Harrow och hur de officiella myndigheterna småningom kommo till den slutsatsen, att doktorn mött sin död genom att oförsiktigt leka med en av sina farliga älsklingsdjur. Det lilla, som återstod mig att få veta om saken, hörde jag av Sherlock Holmes, när vi reste tillbaka till London.
»Jag hade», sade han, »kommit till en alldeles oriktig slutsats, vilket bevisar, min käre Watson, hur dumt det är att börja resonera, innan man har någon bestämd utgångspunkt. De där zigenarnes vistelse i trakten, och ordet 'band', som den stackars unga flickan tvivelsutan använde för att beteckna det föremål hon som hastigast varseblivit, när hon strök eld på tändstickan, voro tillräckliga att leda mig på alldeles falskt spår. Till mitt försvar kan jag endast säga, att jag insåg mitt misstag i samma ögonblick jag fick klart för mig, att den fara, som hotade rummets invånare, varken kunde komma från fönstret eller dörren. Min uppmärksamhet drogs nästan genast till ventilen och klocksträngen, som hängde ner så långt, att den vidrörde bädden. Upptäckten, att klocksträngen ej stod i förbindelse med någon ringledning och att sängen var fastnitad vid golvet gav upphov åt den misstanken, att strängen tjänstgjorde som brygga åt något, som från ventilen skulle förpassas ned i sängen. Tanken på en orm bemäktigade sig ovillkorligen min fantasi, och när jag så fick veta, att doktorn hade flere älsklingsdjur från Indien, var jag säker om min sak. Idén att begagna sig av ett slags gift, som ej på kemisk väg kunde upptäckas, kunde lätt tänkas ha uppstått hos en skicklig, samvetslös man, väl förfaren i Österlandets hemliga konster. Den hastighet, med vilken giftet verkade, var också, från hans synpunkt sett, en fördel. Ovanligt skarpsynt skulle den polisman vara, som skulle lyckas upptäcka de små svarta stygnen — märkena efter ormens gifttänder. Så kom jag ihåg visslingen. Odjuret måste naturligtvis vara borta, innan offret vid dagens inbrott hunnit varsebliva det. Doktorn hade därför lärt det — troligen med tillhjälp av mjölk — att komma till honom, när han visslade. Vid en timme, som han ansåg bäst, släppte han ormen genom ventilen, viss om, att den skulle slingra sig ner längs klocksträngen och däri från i sängen. Han kunde ej veta, när djuret skulle stinga den olyckliga unga flickan — hon kunde kanske undgå döden varje natt under en hel vecka — men förr eller senare skulle hon falla ett offer för sin styvfars djävulska intrig.
»Jag hade kommit till dessa slutsatser, innan jag ännu satt foten i doktorns rum. Undersökningen av hans stol visade mig, att han hade den vanan att stå på sitsen, något, som ju var nödvändigt, om han skulle kunna räcka upp till ventilen. Åsynen av kassaskåpet, tefatet fullt med mjölk och den med löpknut försedda hundpiskan skingrade sista återstoden av tvivel. Ljudet av metall, som miss Stonor hörde, orsakades tydligt nog av skåpets tunga järndörr, som styvfadern stängde
