Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


giftermål, som de händelser, vilka jag nu går att berätta, tilldrogo sig. Jag hade tagit avsked från min militärläkarebefattning och lämnat Sherlock Holmes i okvald besittning av vår lilla ungkarlsvåning vid Baker-Street; jag besökte honom likväl ganska ofta och lyckades emellanåt övertala honom, att trots sin motvilja för sällskapslivet tillbringa en och annan kväll hos oss. Min privatpraktik var stadd i ständig tillväxt och som jag bodde i närheten av Paddington-bangården, fick jag flere klienter bland järnvägspersonalen. En av dessa, som jag lyckats bota för en svår, långvarig sjukdom, tröttnade aldrig att sjunga mitt lov och att skicka till mig varje sjukling, över vilken han hade något inflytande.

En morgon, strax före klockan sju, väcktes jag av husjungfrun, som sade mig, att två män hade kommit från Paddington och väntade på mig i konsultationsrummet. Jag klädde mig skyndsamt, ty jag visste av erfarenhet, att de olycksfall, som ske vid järnvägen, sällan äro att leka med. När jag kom ilande ned för trappan, steg min gamle vän och bundsförvant, konduktören, ut ur rummet och stängde mycket noga dörren efter sig.

»Jag har honom därinne», viskade han och pekade med tummen över sin axel; ; han mår rätt bra.»

»Vem är det?» frågade jag, ty av hans sätt att döma, var det ett vilt djur, han stängt in i mitt rum.

»Det är en ny patient», viskade han. »Jag tyckte det var bäst gå hit själv med honom — då kunde han inte slinka undan. Nu sitter han därinne, och tycks må bra. Men nu får jag gå; doktorn förstår nog, att jag också har mitt att göra, precis som doktorn.»

Och med dessa ord försvann min trogne »uteliggare» utan att ge sig tid att mottaga mitt tack.

Jag begav mig in i konsultationsrummet och fann en herre sittande vid bordet. Han var klädd i en vanlig enkel tweedkostym; den mjuka klädesmössan hade han lagt ifrån sig på mina böcker. Kring hans ena hand var en blodig näsduk hårt virad. Han var ung, ej mer än tjugofem år gammal, tycktes det mig, och hade ett manligt utseende med bestämda regelbundna anletsdrag; men han var ovanligt blek och gjorde intryck av att vara rov för en stark sinnesrörelse, den han endast med uppbjudande av hela sin viljekraft kunde behärska.

»Det var ledsamt, att jag varit nödsakad väcka er och besvära er så tidigt», sade han, »men jag har i natt varit utsatt för en ganska allvarlig olyckshändelse. Jag kom med ett tidigt morgontåg till Paddington, och när jag där bad om anvisning på en läkare, gick en hedersman till konduktör med mig hit. Jag gav jungfrun mitt visitkort, men jag ser, att hon låtit det ligga kvar på bordet därborta.»

Jag tog upp kortet och såg på det.

»Mr Victor Hatherley, hydraulisk ingenjör, 16 A Victoria-Street, 3:e v.»

Detta var min morgontidige patients namn, titel och adress.

»Jag beklagar, att ni måst vänta», sade jag och slog mig ner i min länstol. »Ni har alltså rest hela natten — det är en ganska enformig sysselsättning.»

»Å, man kan just inte påstå, att min natt varit enformig», sade han, lutade sig tillbaka i sin stol och brast ut i ett högt, klingande skratt, som ej tycktes vilja ta slut. Hela min läkareinstinkt reste sig upp mot detta slags munterhet.

»Låt bli att gå på så där!» sade jag strängt. »Lugna er!» Jag gav honom ett glas vatten att dricka.

Det tjänade emellertid ingenting till — han hade fått ett sådant där hysteriskt anfall, som ej är ovanligt