efter sin hemske favorit. Sedan jag väl fått saken klar för mig, tog jag de mått och steg du känner till i avsikt att få fullt säkra bevis. Jag hörde odjuret väsa — det gjorde du troligen också — jag strök eld på tändstickan och anföll det.»
»Med den påföljd, att du drev det tillbaka genom ventilen.»
»Men även med det resultat, att det anföll sin egen herre. Några av mina käpprapp ha troligen råkat den vämjeliga besten och gjort honom så utom sig av ilska, att han angrep den förste, han råkade på. I så fall är jag utan tvivel en indirekt orsak till doktor Grimesby Roylotts död, men jag måste bekänna, att den omständigheten ej särdeles tungt vilar på mitt samvete.»
Ingenjörens tumme.
Bland alla de problem, vilka min vän Sherlock Holmes under de år, jag kännt honom, fått sig förelagda till lösning, finns det endast två, på vilka jag lyckats fästa hans uppmärksamhet: jag menar olyckan med mr Hatherleys tumme och överste Warburtons sinnessjukdom. Av dessa erbjöd kanske det senare fallet ett bättre fält för iakttagelse; men det förra var så egendomligt i sitt uppslag och så dramatiskt i sina detaljer, att det måhända är mest värt komma till allmänhetens kännedom, även om det gav min vän mindre tillfälle att utveckla den beundransvärda förmåga att resonera och dra slutsatser, medels vilken han uppnått så märkvärdiga resultat. Historien har, tror jag, mer än en gång stått omtalad i tidningarna, men likt alla dylika berättelser gör den mindre effekt, när den framställes »en bloc» i en enda sammanhängande kolumn, än när dess fakta småningom utbredas för ens ögon och hemligheten gradvis blir uppenbar, allteftersom varje ny upptäckt för ett steg framåt mot dramats upplösning. Händelsen gjorde, när den skedde, ett djupt intryck på mig, och den tidrymd av två år, som sedan dess förflutit, har ännu ej hunnit utplåna eller ens försvaga den verkan, den åstadkom.
Det var på sommaren år 1889, ej långt efter mitt
