»'Till Eyford i Berkshire. Det är en liten egendom på gränsen till Oxfordshire, sju mil från Reading. Det går ett tåg från Paddington, med vilket ni kan vara framme omkring en kvart över elva.'
»'Jaså.'
»'Jag skall själv komma med vagn och möta er!'
»'Man måste således åka ett stycke?'
»'Ja, vårt lilla ställe ligger ute på rama landet, ungefär sju mil från stationen i Eyford.'
»'Då hinna vi knappt fram före klockan tolv. Troligen finns det ingen möjlighet att resa tillbaka samma natt?'
»'Nej — men ni kan få ett rum hos oss.'
»'Det var mycket besvärligt. Kunde jag inte få komma på en lämpligare tid?'
»'Vi anse det bäst, att ni kommer sent på natten. Och det är som ersättning för ert omak, som vi betala er, en ung, okänd man, en summa, den där kunde förskaffa oss de mest framstående fackmäns råd och hjälp. Men naturligtvis, om ni ej vill åtaga er saken, behöver ni bara säga ifrån.'
»Jag tänkte på de femtio guinéerna och hur väl jag behövde dem.
»'Nej, för all del', sade jag, 'jag skall gärna rätta mig efter edra önskningar. Men i alla fall skulle jag vilja veta, vad det är, jag skall göra.'
»'Det förstår jag så väl. Helt naturligt har min begäran om tysthetslöfte uppväckt er nyfikenhet. Men jag vill visst inte söka förmå er att göra något, som ni svävar i okunnighet om. Det finns väl ingen, som kan lyssna på oss här?'
»'Nej — inte en själ.'
»'Saken förhåller sig så: ni vet troligen, att valklera är en mycket värdefull produkt och att den förefinnes endast på ett par ställen i England?'
»'Jag har hört sägas så.'
»'För någon tid sedan köpte jag ett ställe — en helt liten egendom — i trakten av Reading. Jag hade den stora turen att upptäcka ett lager av valklera i en av mina åkrar. Vid närmare undersökning fann jag emellertid, att lagret var helt tunt, men att det stod i förbindelse med två mycket betydligare lerlager, ett till höger och ett till vänster, bägge likväl belägna på mina grannars områden. De hederliga själarna hade ingen aning om, att deras egendom inneslöt något, som var nästan lika mycket värt som en guldgruva. Det låg naturligtvis i mitt intresse att köpa deras mark, innan de kommit underfund med dennas verkliga värde, men olyckligtvis fattades mig pengar. Jag invigde ett par av mina vänner i hemligheten, och de föreslog, att vi i största tysthet skulle bearbeta vårt fynd och på så sätt erhålla pengar till inköp av de kringliggande åkerfälten. Detta ha vi nu under någon tid gjort och ha för att underlätta vårt arbete uppsatt en hydraulisk press. Pressen har, som jag nyss sagt er, råkat i olag, och vi önska höra er mening om skadan. Vi bevaka med största ängslan vår hemlighet, och, ser ni, om man finge veta, att vi tillkallat en ingenjör och fackman, skulle det uppväcka mycken nyfikenhet i trakten, och om sanningen sluppe ut, vore det förbi med vår plan att förskaffa oss de dyrbara fälten. Det är därför jag bett er lova, att ej för någon mänsklig varelse omtala er lilla utfärd till Eyford i natt. Jag hoppas, att jag gjort saken klar för er?'
»'Jag förstår er mycket väl', svarade jag. 'Det enda, jag inte riktigt begriper, är vad nytta ni har av en hydraulisk press — jag har alltid trott, att man grävde ut valklera på samma sätt som sand ur en sandtäkt.'
»'Å', sade han vårdslöst — 'vi ha vår egen procedur. Vi pressa ihop leran till fyrkantiga kakor, så att vi
