kunna föra bort dem utan att någon får veta, vad de verkligen äro. Men det är bara en detalj. Jag har invigt er i mitt förtroende nu, mr Hatherley, och visat, att jag förlitar mig på er.' Han reste sig upp, under det han talade. 'Jag kan således vänta er vid Eyford kl. 11,15?'
»'Jag skall ej försumma att infinna mig.'
»'Och inte ett ord till någon människa.' Han gav mig åter en lång misstänksam blick, skakade hand med mig och gick sin väg med snabba steg.
»När jag sedan i lugn och ro övertänkte saken, kände jag mig, som herrarna lätt kunna tänka sig, ej så litet förvånad över det plötsliga förtroende, som kommit mig till del. Å ena sidan var jag naturligtvis ganska belåten, ty den summa, som erbjudits mig, var åtminstone tio gånger större än den jag skulle ha begärt, om jag själv skulle värderat mitt arbete, och möjligt var ju ock, att detta uppdrag kunde följas av flere. Å andra sidan hade min klients sätt och utseende gjort ett obehagligt intryck på mig, och jag tyckte ej, att hans uppgift om lerfyndet tillräckligt förklarade hans begäran om ett nattligt besök och hans ängslan, att saken skulle bli känd. Jag slog emellertid bort mina farhågor, åt en god supé, åkte till Paddington och begav mig därifrån utan att för en enda människa ha nämnt varthän jag ämnade mig.
»I Reading måste jag ej endast byta vagn utan ock station. Jag hann likväl med sista tåget till Eyford och kom fram till den lilla mörka bangården strax efter kl. 11. Jag var den ende resande, som steg ur där, och på platformen fanns ingen annan än en sömnig stationskarl. När jag kom ut på andra sidan stationshuset, möttes jag emellertid av överste Stark. Utan att säga ett enda ord tog han mig i armen och förde mig fram till en vagn, vars dörr stod öppen. Så snart vi stigit in, drog han upp bägge vagnsfönstren, knackade i väggen, och av bar det, så fort hästen förmådde springa.»
»En häst?» avbröt Holmes.
»Ja, bara en.»
»Observerade ni färgen på honom?»
»Ja, i skenet av vagnslyktorna såg jag att det var en fux.»
»Trött eller utvilad?»
»Å — utvilad, skinande och välryktad.»
»Tack — det var tråkigt, att jag måste avbryta er; var nu god och fortsätt er intressanta berättelse.»
»Det bar av, som jag sagt och vi åkte åtminstone en hel timme. Överste Lysander Stark hade sagt, att vi endast hade sju mil att färdas, men att döma efter farten och den tid vi använde, var det helt säkert nära tolv. Han satt alldeles tyst hela vägen, men jag märkte, närhelst jag kastade min blick på honom, att han skarpt och ihållande betraktade mig. Landsvägarna i denna del av världen tycktes vara i ett bedrövligt skick, ty vagnen skakade och hoppade alldeles förskräckligt. Jag försökte se ut genom fönstren, i hopp att få veta, var vi befunno oss; men de voro av matt glas och tilläto mig ej att uppfånga något annat än det skumma skenet från ljusen i de hus, vi då och då passerade. Emellanåt gjorde jag, i avsikt att en smula fördriva tiden, en fråga eller en anmärkning, men översten gav endast enstaviga svar, och konversationen tog ingen fart. Slutligen utbytte vi den ojämna landsvägen mot en slät uppkörsväg, och vagnen stannade. Överste Lysander Stark hoppade ur och drog mig skyndsamt med in i en dörröppning, som gapade mot oss. Vi tycktes från vagnen stiga direkt in i hallen, och jag fick ej tid att skänka ens ett ögonkast åt husets framsida. I samma ögonblick jag kom över tröskeln, slogs
