dörren igen bakom oss, och jag hörde ljudet av bortrullande vagnshjul.
»Inne i huset var det alldeles kolmörkt; översten trevade omkring efter tändstickor och mumlade halvhögt för sig själv. Plötsligt öppnades en dörr i andra ändan av korridoren, och en lång ljusstrimma sköt ut i riktning mot oss. Den blev allt bredare; på tröskeln syntes en kvinna; hon höll en lampa högt uppsträckt över sitt huvud, böjde sig framåt och tittade på oss. Jag kunde se att hon var vacker, och av det skimmer, som i ljusskenet återkastades från hennes mörka dräkt, förstod jag, att denna var av dyrbart tyg. Hon sade några ord på ett främmande språk och i en ton, som tydliggjorde för mig, att hon framställde en fråga; och när min reskamrat gav henne ett häftigt, enstavigt svar, ryckte hon så hastigt till, att lampan nästan föll ur hennes hand. Överste Stark gick fram till henne, gav henne viskande en förklaring, sköt henne tillbaka in i det rum, varifrån hon kommit, tog själv lampan och vände sig till mig.
»'Kanske ni vill vara snäll och vänta härinne ett par minuter', sade han och öppnade en annan dörr. Det var ett litet enkelt möblerat rum med ett runt bord i mitten; en mängd tyska böcker lågo hopade på detsamma. Översten ställde lampan på en liten kammarorgel, som stod nere vid dörren. 'Ni skall ej behöva vänta länge', sade han och försvann i mörkret.
»Jag såg på böckerna på bordet, och trots min okunnighet i tyska språket, förstod jag, att största delen utgjordes av vetenskapliga avhandlingar och resten av poesi. Så gick jag fram till fönstret, i hopp att få en aning om, hur trakten såg ut, men en väl tillbommad lucka av ek stängde utsikten. Det var ovanligt tyst och stilla i huset. En gammal klocka pickade högt någonstädes i korridoren, men eljes förnams ej ett ljud. En obestämd känsla av fruktan bemäktigade sig mig. Vilka voro dessa tyskar, och vad gjorde de på detta fjärran från andra boningar belägna ställe? Och var låg väl egentligen det hus, i vilket jag befann mig? Tio mil eller så ungefär från Eyford, det var allt, vad jag visste, — om åt norr, söder, öster eller väster var mig fullständigt obekant. Men Reading och möjligtvis även andra större städer lågo ju inom den radien — följaktligen kunde egendomen ej ligga så särdeles avskild. Att döma av det lugn och den tystnad, som rådde utomkring, måtte vi likväl vara på rama landet. Jag gick fram och åter i rummet, gnolade på en känd melodi för att hålla modet uppe och tyckte, att jag verkligen gjorde mig förtjänt av de utlovade femtio guinéerna.
»Plötsligt öppnades dörren till mitt rum oförberett och alldeles ljudlöst. Den kvinna, jag nyss sett, stod på tröskeln, och ljuset från min lampa föll klart på hennes ängsligt upprörda, sköna anletsdrag. Jag kunde med ett enda ögonkast se, att hon var utom sig av fruktan, och jag kände mitt blod isas. Hon lyfte varnande upp ett finger för att ålägga mig tystnad och viskade. på bruten engelska ett par ord, allt under det hon med skrämda ögon såg sig omkring.
»'Jag skulle gå', sade hon med ett märkbart försök att synas lugn. 'Jag skulle gå — jag skulle icke stanna här. Det är icke gott för er att stanna.'
»'Men, min fru', sade jag, 'jag har ännu icke utfört det arbete, för vilket jag kallats hit. Jag kan ej resa min väg, förrän jag sett maskinen.'
»'Det tjänar intet till att vänta', fortsatte hon. 'Ni kan gå genom dörren — ingen hindrar.'
»Och när hon märkte, att jag småleende skakade på huvudet, kom hon hastigt framtill mig med hårt
