Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


har nu börjat gå litet trögt och äger ej sin vanliga kraft. Kanske ni vill vara god undersöka den och visa oss, hur skadan skall kunna avhjälpas.'

»Jag tog lampan från honom och underkastade maskinen en sorgfällig granskning. Den var av gigantisk storlek och i stånd att utöva ett oerhört tryck. När jag gick ut och lyfte hävstängerna, som kontrollerade rörelsen, förstod jag genast av det väsande ljudet, att det uppstått någon liten läcka, som tillät vattnet att strömma tillbaka genom en av sidocylindrarna. En undersökning visade mig, att en av de gummiringar, som omgav övre ändan på en hävstång, hade krympt ihop så, att den ej fyllde den fördjupning, i vilken den skulle passa in. Detta var tydligen orsak till kraftförlusten, och jag påpekade förhållandet för mina följeslagare, vilka med spänd uppmärksamhet åhörde min förklaring och gjorde en massa frågor angående bästa sättet att bota skadan. När jag klargjort saken för dem, steg jag åter in i den lilla kammaren och undersökte den noggrannt, denna gång för att tillfredsställa min nyfikenhet. En enda blick sade mig, att historien om valkleran var en ren dikt, alldenstund det var omöjligt antaga, att en så kraftig maskin anskaffats för ett så föga motsvarigt ändamål. Väggarna voro av trä, men golvet bestod av tjockaste järnplåt, och vid närmare påseende fann jag det täckt med ett tunt lager av någon slags metall. Jag hade böjt mig ner för att bättre kunna få se, vad det var, då jag hörde ett utrop på tyska och såg överstens spöklika ansikte titta ner på mig.

»'Vad gör ni där?' frågade han.

»Jag var rasande över att ha blivit lurad med en så dum historia, som den han berättat mig.

»'Jag beundrade er valklera', svarade jag; 'men jag tror, att jag skulle kunna ge er bättre råd angående er maskin, om jag riktigt finge veta, vartill den användes.'

»I samma ögonblick orden lämnat mina läppar, ångrade jag min oförsiktighet. Överstens ansikte hårdnade, och ett olycksbådande skimmer syntes i hans grå ögon.

»'Som ni vill', sade han; 'ni skall få reda på allt, som rör maskinen, det lovar jag!'

»Han tog ett steg baklänges, slog igen den lilla dörren och riglade den på yttersidan. Jag störtade fram och ryckte i låsvredet, men dörren var solid och gav ej det minsta efter för mina slag och sparkar.

»'Hallå!' skrek jag, 'hallå! Släpp mig ut! Hör ni inte, släpp mig ut!'

»Då förnam jag plötsligt ett ljud, som kom hjärtat att stiga upp i halsgropen på mig — det var slamret av arbetande hävstänger och väsandet från den läckande cylindern. Översten hade satt maskinen i gång. Lampan stod ännu på golvet, där jag satt den, då jag undersökte järnplattorna. Vid dess sken såg jag, att det svarta taket kom ned över mig, långsamt, stötvis, men — ingen visste det bättre än jag — med en kraft och tyngd, som inom en minut skulle förvandla mig till en oformlig massa. Jag kastade mig tjutande mot dörren och drog och slet i låset; jag bönföll översten att släppa ut mig, men hävstängernas obarmhärtiga slammer förtog ljudet av min röst. Taket var endast ett par fot över mitt huvud; när jag sträckte upp händerna, kunde jag känna dess hårda, kalla yta. Då kom jag att tänka på, att den smärta jag skulle erfara, i mycket berodde av den ställning, jag intog. Om jag lade mig raklång på golvet med ansiktet nedåt, skulle tyngden falla på min ryggrad; jag ryste vid tanken på den förskräckliga knäck, som skulle bli följden. Det vore kanske bättre att lägga sig med ansiktet uppåt; men skulle jag väl äga själsstyrka nog att ligga och se på den dödsbringande svarta skugga, som steg ner emot mig? Den