hade redan kommit så långt ner, att jag ej kunde stå rak, när mitt öga fängslades av något, som ingav mig en stråle av hopp.
»Jag har redan sagt, att det lilla maskinrummets väggar voro av trä. När jag kastade en sista hastig blick omkring mig, blev jag mellan ett par av bräderna varse en smal ljusstrimma; den vidgades och vidgades, och en liten dörröppning blev synlig. Jag kunde knappt tro, att här fanns ett medel att undgå döden, men med blixtens hastighet trängde jag igenom den smala rämnan och föll till hälften avsvimmad ner på andra sidan. Dörren stängdes ögonblickligen, men braket av den krossade lampan och dånet av de två metallskivorna, som slogos ihop, sade mig, med hur knapp nöd jag sluppit undan.
»Jag återkallades till fullt medvetande därigenom, att någon ivrigt drog mig i armen. Jag befann mig liggande på stengolvet i en smal korridor; en kvinna stod lutad över mig — i ena handen bar hon en lampa, med den andra sökte hon få mig att resa mig upp. Det var samma goda vän, vars varningar jag förkastat.
»'Kom, kom!' sade hon andlöst. 'Om ett ögonblick äro de här — de få se, att ni ej är därinne! O, förslösa ej den så dyrbara tiden — kom!'
»Denna gång föraktade jag ej hennes råd. Jag reste mig hastigt och ilade med min räddarinna längs korridoren och utför en smal vindeltrappa; denna förde ner till en bred gång och just som vi uppnått gången, hörde vi ljudet av springande steg och av röster, som från den övre våningen och från den, i vilken vi befunno oss, ropade till och svarade varandra. Min ledsagarinna blev stående och såg sig omkring, synbarligen ej vetande, vad hon skulle taga sig till. Så öppnade hon dörren till ett sovrum, genom vars fönster månen kastade sina lysande strålar.
»'Det är er enda möjlighet!' viskade hon. 'Det är högt, men ni kan nog hoppa ner.'
»Under det hon ännu talade, blev hela korridoren ljus — överste Lysander Stark rusade fram med en lykta i ena handen och ett vapen, liknande en stor köttyxa, i den andra. Jag störtade in i sängkammaren, kastade upp fönstret och såg ut. Hur lugn och fridfull låg ej trädgården, badad i det klara månskenet, knappt trettio fot under mig! Jag klättrade upp på fönsterbrädet, men ville ej hoppa ner, förrän jag fått se, vad som skulle komma att tilldraga sig mellan min räddarinna och den skurk, som förföljde mig. Om han misshandlade henne, var jag fast besluten att stanna kvar och skynda till hennes undsättning. Tanken hade emellertid knappt flugit genom min hjärna, förrän översten uppnått dörren och sökte tränga sig förbi henne; men hon slog armarna kring honom och höll honom tillbaka.
»'Fritz, Fritz!' ropade hon på engelska, 'kom ihåg ditt löfte förra gången! Du sade, att det ej skulle ske mer. Han skall tiga! O, han skall tiga!'
»'Du är galen, Elise!' skrek han och försökte slita sig lös från henne. 'Du kommer att ruinera oss! Han har sett alldeles för mycket. Släpp mig, säger jag!' Han knuffade henne ifrån sig, sprang fram till fönstret och måttade åt mig med sitt tunga vapen. Jag hade kommit över fönsterbrädet och hängde utanför, fasthållande mig i ytterkanten, när slaget föll. Jag kände en häftig, stickande smärta, släppte mitt tag och hoppade ner på marken.
»Jag hade i fallet ej ådragit mig någon skada, utan steg genast upp och rusade i väg genom trädgården så fort jag kunde, medveten om, att faran ej än var överstånden. Plötsligt överfölls jag av en häftig yrsel — jag såg på min hand, som värkte mycket — tummen
