okunnighet om dagens förnämsta konversationsämne. Vigselceremonien, som ägde rum i St. George-kyrkan, Hanover-Square, var mycket enkel; ingen var närvarande utom brudens fader, mr Aloysius Doran, hertiginnan av Balmoral, lord Backwater, lord Eustace och lady Clara St. Simon (brudgummens yngre bror och syster) och lady Alicia Whittington. Brudparet och gästerna begåvo sig från kyrkan till mr Aloysius Dorans bostad vid Lancaster Gate för att där intaga frukostmiddag. Det tycks, som om man haft litet bråk och besvär med en kvinna, vars namn ej är känt, men som sökt tränga sig in i huset efter gästerna, föregivande, att hon hade vissa anspråk på lord St. Simon. Först efter en lång, pinsam scen lyckades hovmästaren och betjänten få henne avlägsnad. Bruden, som lyckligtvis hunnit in och sluppit bevittna det obehagliga uppträdet, hade satt sig till bords med de inbjudna. Plötsligt klagade hon över ett hastigt påkommet illamående och gick in i sitt sovrum. Då hennes förlängda frånvaro gav anledning till oro, gick hennes far efter henne; men fick av hennes kammarjungfru veta, att hon kommit upp på sitt rum ett ögonblick, tagit på sig hatt och kappa och försvunnit. En betjänt förklarade, att han sett en dam lämna huset, men kunde ej tro, att det var hans matmor, som han ansåg sitta vid frukostbordet. Då mr Aloysius Doran förvissat sig om, att hans dotter verkligen försvunnit, satte han sig i samråd med brudgummen i förbindelse med polisen; ivriga efterforskningar ha blivit satta i gång, och det är troligt, att man snart skall lyckas sprida klarhet över denna mer än vanligt egendomliga »affär». Emellertid hade man sent i går kväll ännu ej funnit spår av den försvunna unga damen. Man viskar om svek och bedrägeri, och det sägs, att polisen arresterat den kvinna, som orsakat det ovannämnda bråket, i den tron att hon av svartsjuka eller av något annat skäl, kan ha haft med brudens egendomliga försvinnande att göra.
»Är detta allt?»
»Ja med undantag av en liten notis i en annan morgontidning, men den är kanske ej av minsta betydelse.»
»Och den lyder?»
»Att miss Flora Millar, den kvinna, som ställde till den obehagliga scenen, verkligen blivit arresterad. Hon lär ha varit dansös vid Allegro-teatern och känt brudgummen sedan flere år tillbaka. Det finns inga andra enskildheter, och du har reda på hela saken nu — åtminstone så mycket av den, som blivit framställd i de dagliga tidningarna.»
»Och den tycks vara intressant — skall bli roligt få närmare upplysningar. Men nu ringer det, Watson, och som klockan är ett par minuter över fyra, är det troligen vår förnäme klient, som infinner sig. För all del i världen, gå inte din väg, Watson! Det är bra att ha ett vittne, som sedan kan uppfriska ens minne.»
»Lord Robert St. Simon», anmälde vår lille betjäntpojke och öppnade dörren på vid gavel. Den herre, som visade sig på tröskeln hade behagliga, fina anletsdrag med blek hy; kring munnen låg ett uttryck av retlighet, men ögat hade den fasta, öppna blick, som utvisar, att dess ägare varit van att befalla och bli åtlydd. Hans sätt var livligt, men han gjorde intryck av att ej vara särdeles ung; hans hållning var lutande och hans knän krokiga. När han tog av sig hatten, såg man ock, att håret var lätt gråsprängt och tunt på hjässan. Han var ytterst elegant, ja, sprättaktigt klädd, i hög krage, svart promenadrock, vit väst,
