uppfostrarinna. Hon var vad vi i England kalla för en riktig vildkatt — frisk och sund, fri och obesvärad, utan aning om de fjättrar, traditionen pålägger. Hon är häftig till lynnet — en sjudande vulkan, kan man säga — hon fattar sina beslut med förvånande snabbhet och utför dem utan tanke på fruktan. Å andra sidan skulle jag ej ha givit henne det namn, jag har den förmånen att bära, (här hostade han högtidligt) om jag ej ansett henne för en i grund och botten ädel kvinna. Jag tror henne i stånd till den mest heroiska självuppoffring, och allt som kom under benämningen vanhederligt eller skamligt uppväckte henne högsta avsky.»
»Har ni ett porträtt av henne?»
»Ja — jag tog ett med mig.»
Han öppnade en medaljong och visade oss bilden av en mycket vacker ung kvinna. Det var ingen fotografi, utan en på elfenben målad miniatyr, och artisten hade gjort full rättvisa åt det glänsande svarta håret, de stora mörka ögonen och den förtjusande munnen. Holmes betraktade bilden länge och uppmärksamt; så stängde han medaljongen och gav den tillbaka till lord St. Simon.
»Den unga damen kom således till London, och ni förnyade er bekantskap med henne?»
»Ja, hennes far tog henne med sig hit i tid för sista säsongen. Jag träffade henne flera gånger och förlovade mig med henne; vårt bröllop har i dagarna firats.»
»Hon medförde, har jag trott mig förstå, en betydlig hemgift?»
»Ja — ganska ansenlig, fast inte större än som vanligt brukas i min familj.»
»Och pengarna bli naturligtvis edra — giftermålet var ju en 'fait accompli'?»
»Jag har verkligen inte gjort mig underrättad om den saken.»
»Jaså — inte det? Träffade ni miss Doran dagen före bröllopet?»
»Ja.»
»Var hon vid gott humör?»
»Jag har sällan sett henne vid bättre lynne. Hon talade hela tiden om vad vi skulle göra, sedan vi blivit gifta.»
»Såå — det var ju mycket intressant. Och på bröllopsmorgonen?»
»Hon var strålande glad och munter — åtminstone tills efter vigseln.»
»Märkte ni då någon förändring hos henne?»
»För att säga sanningen, såg jag då för första gången att hennes lynne ej var av mildaste slag. Händelsen är emellertid allt för obetydlig och kan ej ha det minsta med hennes försvinnande att göra.»
»Tala likväl om den — man kan ju aldrig veta.»
»Å — det var så barnsligt! När vi voro på väg till sakristian, tappade hon sin brudbukett; vi gingo just förbi den första bänken, och blommorna föllo ner på golvet i densamma. Hon hejdade för en sekund sina steg, och en herre, som satt i bänken, tog upp buketten och gav henne den. Blommorna tycktes ej ha lidit minsta skada, men när jag sade ett par ord om det lilla missödet till min hustru, svarade hon mig riktigt snäsigt; i vagnen på väg hem från kyrkan föreföll hon mycket upprörd — alldeles för mycket; saken var ju en ren bagatell.»
»Ja visst. Men ni säger, att det fanns en herre i den där kyrkbänken. Hade allmänheten tillträde till kyrkan under vigselceremonien?»
»Å -ja; det är omöjligt hålla folk borta, när kyrkan står öppen.»
