»Var den nämnde herrn en vän till er hustru?»
»Nej, nej, visst inte; jag säger av ren hövlighet en 'herre', men han såg egentligen ut som en hederlig, bra arbetare. Jag tittade knappt på honom. Men jag tror, vi avlägsna oss alltför mycket från vårt ämne.»
»Lady St. Simon återvände således från kyrkan i en mindre glad och lycklig sinnesstämning. Vad gjorde hon, så snart hon kommit hem?»
»Hon gav några order åt sin kammarjungfru.»
»Vad är det för ett slags person?»
»Hon heter Alice, är amerikanska, och min hustru hade henne med sig från Californien.»
»En förtrogen alltså?»
»Ja, nästan väl förtrogen — jag tyckte min hustru tillät henne att ta sig alltför stora friheter. Men i Amerika har man ju ett annat sätt att se saken.»
»Hur länge talade er hustru med denna Alice?»
»Å — bara ett par minuter. Jag var sysselsatt på annat håll.»
»Hörde ni något av deras samtal?»
»Lady St. Simon sade något om att 'ha första inteckningen' — hon hade den ovanan att ibland tala slang, och jag har ingen aning om, vad hon menade.»
»Och vad gjorde er hustru sedan?»
»Hon begav sig in i matsalen.»
»Vid er arm?»
»Nej — hon gick ensam. Hon var mycket oberoende i sådana små etikettsfrågor. När vi suttit till bords ungefär tio minuter, reste hon sig hastigt, mumlade ett par ord till ursäkt och lämnade rummet. Hon kom aldrig tillbaka.»
»Men den här kammarjungfrun Alice påstår, att er hustru gick upp i sin sängkammare, tog en lång ytterkappa och en hatt på sig och gick ut?»
»Ja visst. Och sedan har man sett henne i Hyde Park i sällskap med Flora Millar, en kvinna, som nu sitter i fängsligt förvar och som samma morgon vårt bröllop firades, tillställt en pinsam scen i mr Dorans hem.»
»Jaha — jag vet. Skulle ni vilja ge mig några upplysningar om den där unga kvinnan och edra förbindelser med henne.
Lord St. Simon ryckte på axlarna och höjde ögonbrynen.
»Vi ha stått på förtrolig fot med varandra under flere år — mycket förtrolig fot, kan jag gärna säga. Hon var engagerad vid Allegroteatern. Jag har varit särdeles frikostig mot henne, och hon har alls ingen orsak att beklaga sig, men ni känner ju fruntimmerna, mr Holmes! Flora var en trevlig, söt liten flicka, men förfärligt häftig och oresonlig och uppriktigt fästad vid mig. Hon skrev de hänsynslösaste brev till mig, när hon hörde, att jag skulle gifta mig, och för att säga sanningen, så firades mitt bröllop så tyst och utan ståt endast av den anledningen, att jag var rädd, hon skulle ställa till skandal i kyrkan. Hon kom till mr Dorans bostad, just som vi komma hem, och försökte tränga sig in; hon yttrade sig på ett högst otillbörligt sätt om min hustru, ja, hon gav till och med luft åt hotelser, men jag hade förutsett möjligheten av en dylik scen och givit tjänarna förhållningsorder — de körde bort henne. Hon lugnade sig, när hon såg, att det ej tjänade något till att bråka.»
»Hörde er hustru allt detta?»
»Nej, Gud ske lov, det gjorde hon inte.»
»Men man såg henne sedan i sällskap med den där kvinnan?»
»Ja. Och det är den omständigheten, som mr Lestrade från Scotland Yard, anser vara av så stor betydelse. Man misstänker, att Flora lockat min hustru
