från hemmet och lagt ut någon förskräcklig snara för henne.»
»Det är ju inte omöjligt.»
»Är ni av samma åsikt?»
»Nej — jag håller det knappt för troligt. Men vad säger ni själv?»
»Jag tror inte, att Flora skulle vilja skada ens en fluga.»
»Men svartsjuka ändrar ofta människors karaktär. Var god framställ er egen teori om vad som hänt.»
»Nå — ja — ser ni, jag har kommit hit för att få höra er mening om saken, ej för att framlägga min; jag har givit er alla fakta. Men eftersom ni frågar mig, kan jag ju gärna säga min åsikt vara den, att spänningen och oron — medvetandet om det stora steg framåt hon tagit på den sociala rangskalan — hos min hustru orsakat en lätt rubbning i nervsystemet.»
»Med andra ord — att hon blivit sinnesrubbad?»
»Ja, ser ni, när jag betänker, att hon vänt ryggen till — jag vill inte precis säga mig själv, men till så mycket, som mången annan förgäves eftersträvat — så kan jag knappt förklara det på annat sätt.»
»Den hypotesen är ju ej heller oantaglig», sade Holmes småleende. »Och nu, lord St. Simon, tror jag, att jag fått reda på nästan allt, vad jag behöver veta. Bara en fråga till: satt ni vid frukostbordet så, att ni kunde se ut genom fönstret?»
»Vi kunde se motsatta sidan av gatan och Parken.»
»Alldeles riktigt, ja. Nu behöver jag ej uppehålla er längre — jag skall låta er höra av mig.»
»Om ni lyckas lösa problemet, ja», sade vår klient och reste sig från sin plats.
»Jag har redan löst det.»
»Hur? Hörde jag rätt? Vad sade ni?»
»Att jag redan löst problemet.»
»Var är min hustru då?»
»Det är en liten detalj, som jag snart skall komma underfund med.»
Lord St. Simon skakade på huvudet.
»Jag tror, att lösningen av gåtan fordrar visare huvud än ert eller mitt», sade han, bugade sig på ett ytterst artigt, gammaldags sätt och lämnade rummet.
»Det är mer än snällt av lord St. Simon att hedra mitt huvud genom att sätta det i jämnhöjd med sitt eget», sade Holmes skrattande. »Vi ska' ha oss en viskygrogg och en cigarr efter det här korsförhöret. Jag hade hela saken klar för mig, innan vår klient steg in i rummet.»
»Min käre Holmes!»
»Jag känner till flere sådana fall, fast intet, som gått så raskt av stapeln. Mina frågor förvandlade min gissning till visshet. Påtagliga bevis äro ofta mycket övertygande, såsom till exempel, när man finner fiskyngel i mjölken, för att citera Thoreau.»
»Men jag har ju hört allt, som du fått veta.»
»Utan att som jag äga kännedom om förut existerande liknande fall. Det hände något alldeles likadant i Aberdeen för ett par år sedan och ävenledes i München året efter fransk-tyska kriget. Det är en av dessa — men, hallå! Här ha vi Lestrade. God afton, Lestrade! Det står ett rent glas på skänken därborta, och cigarrerna ligga i lådan framför er.»
Detektiven var utstyrd i kavaj och löst knuten halsduk, och detta gav honom ett visst sjömansartat utseende; i handen bar han en liten svart resväska. Efter en kort hälsning slog han sig ner och tände den cigarr, som bjöds honom.
»Vad står på?» frågade Holmes med skälmen i ögonvrån. »Ni ser så missnöjd ut?»
