»Utmärkt, Lestrade», sade Holmes skrattande. »Ni är då listig med besked. Låt mig få se på brevet.» Han tog med största likgiltighet upp den lilla biljetten, men plötsligt förändrades hans sätt, och han lät höra ett litet utrop av tillfredsställelse. »Det här var verkligen mycket viktigt», sade han.
»Jaså — ni tycker det?»
»Ja visst; jag gratulerar er!»
Lestrade reste sig med triumferande min från sin plats och lutade sig fram för att betrakta det skrivna.
»Men ni ser ju på orätt sida!» utbrast han.
»Tvärtom — tvärtom, min vän! Den här sidan är den rätta.»
»Den rätta? Ni är tokig! Vänd papperet om, så får ni se det med blyerts skrivna budskapet.»
»Ja, men på den här sidan står något, som tycks vara en del av en hotellräkning, och den intresserar mig ofantligt.»
»Den har ingenting att betyda — jag har redan sett på den», sade Lestrade. 'Den 4:de oktober: rum, 8 shillings; frukost 2 sh. 6 pence, cocktail 1 sh.; lunch 2 sh. 6 pence; ett glas sherry 8 pence'. Jag kan inte se någonting i det.»
»Mycket troligt — men det är likafullt särdeles viktigt. Vad biljetten angår, så har den också stor betydelse — åtminstone ha initialerna det — och jag får än en gång gratulera er.»
»Jag har nu förslösat tid nog», sade Lestrade; »jag sätter hårt, redbart arbete främst och har inte stort förtroende till de teorier, man spinner ihop i sin länstol vid eldbrasan. Farväl, mr Holmes; vi få väl se, vem som först lyckas reda ut den här historien.»
Han samlade ihop de kringströdda klädespersedlarna, stoppade in dem i sin väska och gick mot dörren.
»Jag skall ge er en liten vink, Lestrade», sade Holmes långsamt, innan hans rival hunnit ut genom dörren. »Jag skall ge er nyckeln till gåtan: Lady St. Simon är en myt. Det finns ej — och det har aldrig funnits någon sådan person.»
Lestrade kastade en medömkans blick på min vän. Så vände han sig till mig, knackade sig med fingerspetsarna lätt på pannan, skakade på huvudet och skyndade bort.
Knappt hade han stängt dörren bakom sig, förrän Holmes steg upp och satte på sig sin ytterrock.
»Karlen har inte så orätt i vad han säger om arbete utomhus», anmärkte han, »så att jag tror, Watson, att jag måste låta dig sällskapa med dina tidningar så länge.»
Klockan var över fem, när Sherlock Holmes lämnade mig, men jag tick ej tid att känna mig ensam, ty efter en helt kort stund infann sig från en restauration en kypare, medförande en stor, flat korg. Med hjälp av en yngling, som stod under hans order, packade han upp korgens innehåll och dukade till min stora förvåning raskt fram en liten läcker, kall supé. Där fanns bland mycket annat ett par stekta morkullor, en fasan, gåsleverpastej och en hel klunga, ärevördiga, spindelsvävsbetäckta vinflaskor. När de bägge slutat sitt värv, försvunno de likt andarna i »Tusen och en natt», utan att ge mig någon annan förklaring än den, att supén var betald och skulle levereras till 221 B, Baker-Street.
Strax före klockan nio inträdde Sherlock Holmes med raska steg i rummet. Han såg allvarsam ut, men den strålande blicken i hans ögon sade mig, att hans »expedition» slagit väl ut och att hans slutledningar voro riktiga.
»De ha alltså redan dukat?» sade han och gnuggade sina händer.
