Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


bänken, där han satt, lät jag min bukett falla; han tog upp den och smög, när han gav mig den, en liten biljett i min hand. Det var bara ett par rader — han bad mig komma till honom, när han gav mig ett tecken, att allt var klart. Naturligtvis insåg jag, att jag först och främst borde tänka på att uppfylla min plikt mot honom och beslöt göra, som han ville.

»När jag kom hem, talade jag om alltsammans för min kammarjungfru, som hade känt honom i Californien och alltid stått på hans sida. Jag befallde henne att ej säga någonting, men att lägga in ett par nödvändiga toalettartiklar och hålla min stora reskappa i beredskap. Jag vet, att jag borde ha talat med lord St. Simon, men det föreföll mig svårt, ja, omöjligt, inför hans mor och alla de andra förnäma gästerna. Och så beslöt jag att rymma och förklara saken efteråt. Jag hade knappt suttit till bords i tio minuter, förrän jag genom fönstret såg Frank stående på gatan. Han nickade åt mig och gick in i Parken. Jag gick upp på mitt rum, tog på mig mina ytterkläder och följde efter honom. Ett fruntimmer kom fram till mig och berättade en hel del om lord St. Simon — det tycks mig, av det lilla jag uppfattade, som om också han hade sin lilla hemlighet — men jag lyckades bli henne kvitt och få tag på Frank. Vi togo en droska och åkte till hans rum i Gordon-Square, och där firade vi efter alla våra väntans år, vårt riktiga bröllop. Frank hade varit fången hos Apacherna, lyckades fly, begav sig till 'Frisco', fann där, att jag ansåg honom död, och reste genast till England, där han fick reda på mig just samma dag jag för andra gången ämnade gifta mig.»

»Jag läste det i en tidning», förklarade amerikanaren. »Den gav mig den unga damens namn och den kyrka, där hon skulle vigas, men sade ej, var hon bodde.»

»Så rådgjorde vi om, vad vi egentligen borde ta oss till. Frank ville, att vi genast skulle låta de i saken intresserade personerna få veta, hur allt hängde ihop; men jag blygdes så, att jag helst skulle ha velat resa min väg från alltsammans och bara skriva en rad till pappa för att säga honom, att jag levde och mådde bra. Det var riktigt hemskt att tänka på alla de där damerna och herrarna, som sutto kring frukostbordet och väntade få se mig komma tillbaka. Frank tog min brudklädning, min krona och slöja, gjorde ett knyte av dem och kastade bort dem så, att ingen skulle finna dem. Troligen skulle vi ha rest till Paris i morgon, om ej mr Holmes kommit till oss just nu — fast jag inte begriper, hur han fått reda på, var vi bodde — och visat oss, att jag hade orätt och Frank rätt och att vi endast skadade oss själva, om vi gjorde en hemlighet av vårt giftermål. Han erbjöd sig skaffa oss tillfälle att tala med lord St. Simon, och vi följde med honom till hans rum här. Nu, Robert, har jag sagt er alltsammans; jag är ledsen över att ha orsakat er obehag, och ber er ej tänka alltför illa om mig.»

Lord St. Simon bibehöll alltjämt sin sträva, tillbakavisande hållning, men han hade utan försök till avbrott lyssnat till den långa berättelsen.

»Ursäkta mig», sade han, »men det är ej min vana att så här inför främmande diskutera mina privata affärer.»

»Ni vill alltså inte förlåta mig? Ni vill inte skaka hand med mig, innan ni går?»

»Jo, gärna, om det kan göra er något nöje.» Han sträckte ut sin hand och fattade slappt den unga fruns darrande fingrar.

»Jag hade hoppats», sade Holmes, »att ni skulle ha velat intaga en enkel supé tillsammans med oss.»

»Ni begär litet för mycket», svarade lorden. »Jag