mycket hemligheter om den här affären. För min del ville jag helst, att både Europa och Amerika finge reda på, hur allt hänger ihop.» Han var en liten, mager, solbränd karl med skarpa anletsdrag och livligt sätt.
»Då skall jag tala om hela historien för er», sade den unga damen. »Frank här och jag träffades år 1881, i Mc Quirs guldgrävarläger, nära Klippiga bergen, där pappa hade inmutat en gruva. Vi voro förlovade, Frank och jag; men så en dag råkade pappa på en guldåder och blev en rik karl, under det stackars Frank arbetade förgäves och inte tog in en enda styver. Ju rikare pappa blev, desto fattigare blev Frank, och slutligen ville pappa inte längre höra talas om vår förlovning utan skickade mig till 'Frisco'. Men Frank ville inte ge spelet förlorat; han for efter mig och vi råkades utan att pappa fick reda på det. Han skulle bara ha blivit ursinnig, om han fått veta det, och därför togo vi saken i våra egna händer. Frank sade, att han skulle ge sig av långt bort och förtjäna pengar, han med, och inte komma och hämta mig, förrän han var lika rik som pappa. Och jag lovade att vänta på honom ända till domedag och inte tänka på att gifta mig med någon annan, så länge han fanns i livet. 'Varför skulle vi inte ta och gifta oss genast', sade han; 'då kan jag vara fullt säker på dig, och jag skall ändå inte göra anspråk på dig som min hustru, förrän jag kommer tillbaka'. Nå — ja — vi överlade om saken, och han hade ställt i ordning med präst och allt, så att vi läto viga oss med detsamma. Sedan begav sig Frank ut i världen för att söka sin lycka, och jag reste hem till pappa.
»Nästa gång jag hörde något från Frank, var han i Montana, och därifrån for han till Arizona, och så skrev han till mig från New Mexico. Slutligen kom en lång historia i tidningarna om hur ett guldgrävarläger blivit anfallet av Apache-indianerna, och Franks namn stod på listan av dem, som blivit dödade. Jag svimmade, när jag läste detta och låg sedan sjuk i flere månader. Pappa trodde, att jag rent av skulle tyna bort och rådfrågade så gott som varenda doktor i 'Frisco'. Under ett helt år hörde jag ej ett ord från Frank och blev slutligen fullt och fast övertygad om, att han var död. Så kom lord St. Simons till 'Frisco' och sen reste vi till London, och giftermålsplanen braktes på tapeten, och pappa var mycket belåten; men hela tiden kände jag, att ingen man i hela vida världen någonsin skulle kunna intaga den plats i mitt hjärta, jag en gång skänkt Frank.
»Hade jag gift mig med lord St. Simon, skulle jag naturligtvis ha fyllt mina plikter mot honom. Man kan ej befalla över sin kärlek, men väl över sina handlingar. Jag följde honom till altaret med föresats att efter bästa förmåga bli honom en god maka. Men ni kan nog tänka er, vad jag kunde, när jag, just som jag kom fram till altarringen och ett ögonblick såg mig tillbaka, fick se Frank stå i främsta kyrkbänken och stirra på mig. Först trodde jag, att det var hans vålnad; men när jag än en gång vände mig om, såg jag honom alltjämt stående där, och hans ögon tycktes fråga, om jag var glad att se honom eller ej. Jag undrar på, att jag inte svimmade på stället — jag kände, att allt gick runt i huvudet på mig, och prästens ord ljödo i mina öron som ett surr av hundratals getingar. Jag visste inte, vad jag skulle göra. Skulle jag svara 'nej' inför altaret och ställa till en scen i själva kyrkan? Jag kastade en blick på Frank, och han tycktes förstå min tankegång — han lade ett finger på munnen för att antyda, att jag borde förhålla mig lugn. Sedan såg jag honom skriva på en bit papper, och jag förstod, att det var ämnat till, mig. När jag gick förbi
