Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


orkade och gjorde emellanåt ett slags besynnerliga krumsprång, lik en människa, som är föga van att begagna sig av sina egna fortkomstledamöter. Och under det han rusade framåt, slog han omkring sig med händerna, skakade på huvudet och förvred sitt ansikte på det mest besynnerliga vis.

»Vad i all världen kan det vara med honom?» frågade jag. »Han ser på alla husnumren.»

»Jag tror, minsann, han kommer hit», sade Holmes och gnuggade sina händer.

»Hit?»

»Jaha — han kommer nog i akt och mening att rådfråga mig. Jag känner igen symptomerna. Seså — sade jag dig inte det?» Under det han talade, rusade den främmande herrn, stånkande och pustande, fram till vår dörr och ringde så häftigt, att det genljöd i hela huset. Ett par minuter senare stod han inne i rummet hos oss, fortfarande stånkande och gestikulerande, men med ett så sorgset, förtviflat uttryck i sina ögon, att vårt löje förbyttes till fasa och medlidande. Till en början förmådde han ej framstamma ett enda ord; han stod stilla och vaggade fram och tillbaka, allt under det han drog och slet i sitt hår — det såg verkligen ut, som om han mist förståndet. Så störtade han fram och slog sitt huvud så hårt i väggen, att både Holmes och jag fattade tag i hans armar och drogo honom fram mitt i rummet. Holmes sköt ner honom i en länstol, satte sig bredvid honom, klappade lugnande hans hand och talade till honom på det vänliga, förtroendeingivande sätt, han vid behov visste antaga.

»Ni har kommit hit för att berätta mig er historia, inte sant?» sade han. »Och nu är ni alldeles uttröttad av den hastiga gången. Vänta, tills ni har hämtat er litet; då skall det bli mig ett nöje att söka lösa det lilla problem, ni antagligen vill framlägga för mig.»

Den främmande satt en stund orörlig och sökte bli herre över sin rörelse. Slutligen torkade han sig med näsduken i pannan, pressade läpparna hårt tillsammans och vände sig beslutsamt mot oss.

»Utan tvivel tror ni mig vara vansinnig?» sade han.

»Jag ser mer än väl, att ni drabbats av någon stor olycka», svarade Holmes.

»Det skall Gud veta, att jag har! — En olycka, som vore tillräcklig att beröva mig förståndet — så plötslig och så förskräcklig är den. Offentlig skam skulle jag måhända ha kunnat uthärda, fast jag är en man, på vars karaktär ej minsta skugga vilar. Enskild sorg är varje människas lott här i världen — men när man drabbas av dessa båda olyckor på samma gång och under en så fruktansvärd skepnad, då känner man sig skakad ända in i hjärteroten. Dessutom gäller det ej ensamt mig: de högst uppsatta i landet kunna bli lidande, så framt man ej kan finna en utväg att ordna saken.»

»Lugna er, sir», sade Holmes, »och giv mig en klar, sammanhängande skildring av vad som skett.»

»Mitt namn», sade den stackars främlingen, »är er troligen väl bekant. Jag är Alexander Holder, ene delägaren i firman Holder och Stewenson vid Threadmeedle-Street

Namnet var oss ej okänt; det tillhörde huvudmannen för en af de största privatbankerna i City. Vad kunde väl ha hänt? Vad kunde väl ha försatt en av staden Londons förnämste medborgare i detta bedrövliga skick? Vi väntade, nyfikna och undrande, tills han slutligen med ännu en kraftig ansträngning behärskat sig nog för att kunna fullfölja sin berättelse.

»Jag vet, hur värdefull tiden är», sade han, »och jag