Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ilade därför hit, så snart polisinspektören föreslagit mig att anlita ert bistånd. Jag kom till Baker-Street med underjordiska banan, och gick till fots från stationen — droskorna köra så långsamt, när det har snöat. Detta är orsaken till, att jag var så andfådd — jag är ej van vid kroppsrörelse. Jag har hämtat mig nu och skall försöka att så kort och redigt som möjligt framlägga alla av mig kända fakta till ert bedömande.

»Ni vet naturligtvis, att framgången av ett sådant affärsföretag som vårt lika mycket beror på vår förmåga att väl placera våra pengar som på ökandet av våra affärsförbindelser och antalet av våra kunder. Ett av våra mest inbringande sätt för kapitalplacering är att låna ut större summor, naturligtvis alltid under förutsättning att det finns godkänd säkerhet. Vi ha haft en hel mängd dylika transaktioner på de sista åren, och det finnes många gamla förnäma familjer, vilka vi försträckt ansenliga penningsummor mot säkerhet i tavlor, dyrbara böcker eller gammalt silver.

»I går morgse satt jag i mitt kontorsrum i banklokalen, när en av mina bokhållare kom in med ett visitkort. Jag blev helt häpen vid åsynen av namnet, som var — — ja, det är måhända bäst, att jag ej ens till er säger något annat än att det var ett namn, känt över hela världen — ett av de högsta, ädlaste namnen i England. Jag var alldeles överväldigad av den ära, som bevisades mig och försökte, när han trädde in, att betyga honom min vördnad; men han kastade sig genast in på affärer; det såg ut, som ville han så fort som möjligt få ett obehagligt ärende uträttat.

»'Mr Holder', sade han, 'man har sagt mig, att ni brukar försträcka lån'.

»'Firman gör så, när säkerheten är god', svarade jag.

»'Jag är för ögonblicket utan pengar', sade han, 'och jag behöver femtio tusen pund. Jag kunde naturligtvis låna en så obetydlig summa tio gånger om av någon god vän, men jag föredrar att vända mig till en affärsman och föra underhandlingen själv. Ni kan ju förstå, att en person i min ställning ej gärna vill stå i tacksamhetsskuld till någon.'

»'På hur lång tid önskar ni nämnda summa?' frågade jag.

»'Nästa måndag får jag in en hel hop pengar och skall då helt säkert återgälda lånet, tillika med den ränta, ni begär. Men jag måste ha pengarna nu genast.'

»'Det skulle vara mig ett stort nöje att utan vidare ordande försträcka lånet av min enskilda förmögenhet', sade jag, 'om det ej vore så, att jag ej tror den räcker till. Om jag å andra sidan gör det i firmans namn, måste jag av hänsyn till min kompanjon fordra att — till och med, när det gäller er — alla affärsmässiga försiktighetsmått iakttagas.'

»'Jag skulle också helst se, att så skedde', svarade han och lyfte upp ett fyrkantigt, svart saffiansetui, som han ställde ifrån sig på bordet. 'Ni har tvivelsutan hört talas om Beryllkronan?'

»'En av de dyrbaraste smyckena bland kronjuvelerna', sade jag.

»'Mycket riktigt'. Han öppnade etuiet, och där låg på sin bädd av finaste rosafärgat sammet det präktiga smycke, om vilket han talat. 'Det finns trettionio oerhört stora beryller', sade han, 'och guldinfattningen är av enormt värde. Även efter lägsta beräkning är kronan värd mer än dubbelt så mycket, som jag bett er försträcka mig. Och jag är villig lämna den som säkerhet.'

»Jag tog den dyrbara klenoden i min hand och såg med villrådighet på min förnäme klient.

»'Betvivlar ni den värde?' frågade han.