»Ni har funnit det!» utbrast han. »Jag är räddad — jag är räddad!»
Han var lika häftig och lidelsefull i sin glädje som i sin sorg; i översvallande lycka tryckte han de återfunna ädelstenarna till sitt bröst.
»Men ni är skyldig ännu något mer, mr Holder», sade Sherlock Holmes allvarligt.
»Skyldig!» Han tog tag i en penna. »Nämn summan och jag skall genast betala den.»
»Nej, till mig häftar ni ej i skuld. Men ni är skyldig er son en ödmjuk bön om förlåtelse — er son, som i detta fall uppfört sig så, att jag skulle vara glad se mitt eget barn, om jag någonsin får något, följa hans exempel.»
»Alltså var det ej Arthur, som tog stenarna?»
»Det sade jag er ju i går och det säger jag er i dag — han är oskyldig.»
»Är ni säker därpå? Låt oss då skynda oss till honom och säga, att sanningen kommit i dagen.»
»Det vet han redan. Så snart jag rett upp saken, gick jag till honom, och när jag fann, att han ej ville tala om rätta sammanhanget för mig, talade jag om det för honom; han erkände, att vad jag sade, var sant och upplyste mig om ett par detaljer, som jag ej var fullt på det klara med. Emellertid komma troligen de nyheter, ni nyss meddelat mig, att öppna hans läppar.»
»Men säg mig, för Guds skull, vad det är för en förskräcklig hemlighet?»
»Ja, det skall jag göra, och jag skall också visa er, på vad sätt jag lyckats reda ut den. Låt mig först säga er något, som kommer att ytterst smärtsamt beröra er. Sir George Burnwell och er brorsdotter Mary ha stått i hemligt förstånd med varandra; de ha nu rymt tillsammans.»
»Mary? Det är omöjligt!»
»Olyckligtvis är det ej endast möjligt — det är säkert. Varken ni eller er son kände rätta karaktären hos den man, som ni så gästfritt mottog i ert hem. Han är en av de farligaste män i England — en ruinerad spelare, en fullkomligt hänsynslös bov, en man utan hjärta och samvete. Er brorsdotter visste knappt, att dylika män funnos till, När han viskade ömma kärleksord till henne, som han gjort till hundratals kvinnor förut, smickrade hon sig med att vara den första, som rört hans hjärta. Vad den uslingen sagt till henne, vet man ju ej, men hon blev hans lydige slav och brukade träffa honom nästan varje kväll.»
»Jag varken kan eller vill tro, vad ni säger!» utbrast bankiren med dödsblekt anlete.
»Jag skall berätta för er, vad som i går afton tilldrog sig i ert hus. När ni gått in i ert sovrum, gick er brorsdotter ner i hallen och talade med sin älskare genom det fönster, som vetter ut åt den lilla gränden. Spåren efter hans fötter syntes tydligt i snön — han hade stått där ganska länge. Hon berättade för honom om beryllkronan. Hans åtrå efter rikedom och guld flammade vid hennes ord häftigt upp, och han fick henne att foga sig efter hans vilja. Tvivelsutan höll hon mycket av er, men det finns kvinnor, hos vilka kärleken till en älskare utplånar all annan kärlek och tillgivenhet; er brorsdotter var en av dessa. Knappt hade hon mottagit hans befallningar, förrän hon såg er komma nedför trappan; hon stängde hastigt fönstret och talade med er om den vackra husjungfruns möten med sin lytte fästman, en sak, som ägde sin fullkomliga riktighet.
»Er son gick efter sitt samtal med er till sängs, men sov illa till följd av sin oro för sina spelskulder. Mitt i natten hörde han någon med tysta, lätta steg gå förbi
