Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


liten stund senare sade mig en häftig smäll i förstugudörren, att han begivit sig ut »på jakt» igen.

Jag satt uppe och väntade, tills klockan slagit tolv, men tröttheten överväldigade mig, och jag gick till ro. Det hände ofta, att han stannade borta hela nätter och dar igenom, så att jag kände mig ej alls ängslig eller förvånad. När han kom hem, vet jag ej ; men då jag kom ner till frukostbordet, satt han där med en kaffekopp i ena handen och en tidning i den andra, morgonfrisk och prydlig som vanligt.

»Ursäkta, att jag redan börjat, Watson», sade han; »men om du minns, så har jag stämt möte med vår klient ganska tidigt.»

»Klockan är över nio», sade jag. »Och det skulle inte förvåna mig, om vi hade honom här — jag tyckte det ringde.»

Det var verkligen vår vän finansmannen. Jag blev helt häpen över den förändring, han undergått; hans av naturen breda, grovhuggna ansikte var smalt och insjunket, och hans hår tycktes mig betydligt vitare än dagen förut. Han trädde in med långsamma, liksom släpande steg och sjönk tungt ner i den länstol, jag sköt fram till honom.

»Jag vet ej, vad jag har gjort, som förtjänar ett sådant straff», sade han. »För två dar sedan var jag en lycklig, framgångsrik man, med få eller inga bekymmer — nu sitter jag här ensam och vanhedrad. Den ena olyckan följer slag i slag på den andra. Min brorsdotter Mary har övergivit mig — rymt ifrån mitt hem.»

»Rymt?»

»Ja — rymt — rest sin väg. Hennes säng står orörd, hennes rum stod tomt och ett brev till mig låg på bordet i hallen. I går kväll sade jag till henne, sorgset, men ej vredgat, att om hon gift sig med min son, skulle denna olycka ej ha drabbat oss. Kanske var det obetänksamt av mig att säga så — hon häntyder i sitt brev på dessa mina ord ; hon säger:

»Käre farbror!

Jag känner och vet, att jag fört olycka in i ditt hus — hade jag handlat annorlunda än jag gjort, skulle den olycksaliga händelsen ej ha ägt rum. Med denna tanke, som djupt trycker min själ, kan jag aldrig mer vara lycklig i ditt hem — därför lämnar jag det för alltid. Oroa dig ej för min framtid — för den är väl sörjt — ock framför allt, sök ej efter mig; det skulle vara lönlös möda och snarare skada än gagna. Så länge jag lever är jag likväl din tacksamma, tillgivna
Mary.»

»Vad kan hon väl mena, mr Holmes? Tror ni det tyder på självmord?»

»Nej, visst inte. Men det är kanske den bästa lösningen på problemet. Jag hoppas, mr Holder, att edra prövningar nu snart skola taga slut.»

»Jaså, mr Holmes, säger ni det? Ni har alltså hört något, upptäckt något? Var äro juvelerna?»

»Tycker ni, att tusen pund stycket är för mycket för dem?»

»Jag skulle gärna ge tiotusen.»

»Det är inte nödvändigt. Tre tusen är nog. Och så den lilla belöningen. Har ni er checkbok? Här är en penna. Det är så gott skriva fyra tusen med detsamma.»

Häpen och förvirrad skrev bankiren den begärda växeln. Holmes gick fram till sitt skrivbord, tog ut ett litet trekantigt stycke guld med tre infattade ädelstenar uti och lade det på bordet. Med ett glädjerop fattade vår klient tag i den återfunna skatten.