Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


gränden, stod en lång, invecklad historia skriven i det djupa snölagret.

»Där fanns två rader spår av en med skodon försedd karl och ett spår till, vilket jag med glädje såg tillhöra en person, som varit barfota. Av vad ni sagt mig, insåg jag genast, att denne senare var er son. Den förste karlen hade lugnt gått fram och tillbaka, men den siste hade sprungit, och som märkena efter hans fötter på flera ställen utplånat den andres spår, var det tydligt att han först senare uppträtt på scenen. Spåren ledde fram till fönstret i hallen, framför vilket mannen i stövlar nött bort all snön, under det han stått där och väntat. Sedan gick jag i motsatt riktning. Ett par hundra meter eller så nere i gränden kunde jag se, att mannen vänt sig om; snön var uppsparkad, som om en brottning ägt rum, och var på ett par ställen blodbestänkt — misstag var således ej möjligt. Sedan hade han sprungit ett stycke fram i gränden — ett par små blodfläckar sade mig, att det var tjuven, som blivit sårad. När jag kom fram till landsvägen, fann jag denna rensopad och förlorade således alla spår åt det hållet.

»Inomhus undersökte jag, som ni kanske minns, karm och bräde på det stora fönstret i hallen; jag såg genast, att någon gått ut genom detsamma jag kunde urskilja det märke en våt fotsula gjort, när personen i fråga klev in. Då började jag med säkerhet kunna konstruera ihop händelsernas gång. En man hade väntat utanför fönstret — någon hade överlämnat beryllkronan åt honom — er son hade varit vittne till gärningen — han hade förföljt tjuven — hade brottats med honom — de hade bägge ryckt och slitit i smycket, och deras förenade krafter hade åstadkommit skador, vilka endera av dem ej varit i stånd att tillfoga detsamma. Er son hade återvänt in med sitt byte, lämnande ett stycke av den stulna kronan kvar i sin motståndares händer. Så långt var allting klart; återstod att ta reda på, vem tjuven var och vem, som givit honom kronan.

»Det är en av mina gamla regler, att alltid utesluta det omöjliga; det som står kvar, innesluter, hur otroligt det än förefaller, en del av, eller kanske hela, sanningen. Nu visste jag ju, att ni själv ej burit ner smycket; återstod således av husets medlemmar endast er brorsdotter och edra tjänarinnor. Men om en av tjänstflickorna varit den skyldiga, varför skulle då er son låta sig anklagas i hennes ställe? Därtill fanns ju ej ringaste skäl, Han älskade emellertid sin kusin, och denna omständighet förklarade mer än väl, varför han ville bevara hennes hemlighet — så mycket mer, som hemligheten var skamlig och vanhederlig. När jag påminte mig, att ni sett henne stå vid fönstret i hallen och att hon svimmat vid åsynen av kronan, övergick min gissning till visshet.

»Och vem kunde vara hennes medbrottsling? En älskare, sannskyldigtvis, ty vem eljes kunde väl få henne att glömma den kärlek och tacksamhet, hon var er skyldig? Jag visste, att ni föga deltog i sällskapslivet och att er umgängeskrets ej var synnerligen stor. Men en av dem som ni mottog i ert hem, var sir George Burnwell. Jag hade förut hört talas om honom — han hade gjort sig känd som listig kvinnoförförare. Det måste ha varit han, som burit de där stövlarna och behållit de felande ädelstenarna. Fast han visste, att er son upptäckt hans nesliga handling, smickrade han sig troligen med att vara säker för straff — den unge mannen kunde ju ej säga ett ord utan att kompromettera sin egen familj.

»Nå — ja — ert eget goda omdöme skall snart komma er att inse, vilka mått och steg jag sedan tog.