Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


salongen. När du gör alarm, kommer ditt rop att upprepas av en hel massa folk. Gå då helt lugnt till närmaste gathörn — efter tio minuter eller så skall jag komma och hämta dig. Är allt klart och tydligt nu?»

»Jag skall förhålla mig neutral; placera mig nära fönstret; ge noga akt på dig och vid din signal kasta det här föremålet in i rummet; sedan skall jag ropa, att elden är lös, och så vänta på dig vid närmaste gathörn.»

»Alldeles riktigt.

»Ja, då kan du lita mig mig.»

»Det var bra. Jag tror nu, att det är tid göra mig i ordning för den roll, jag ämnar spela.»

Han försvann in i sitt sovrum och kom snart tillbaka. klädd som en gammal vänlig, trohjärtad prästman. Hans bredskyggiga svarta hatt, vida byxor, vita halsduk, sympatiska leende och uttryck av litet barnslig, välvillig nyfikenhet var något, som ej skulle kunna ha överträffats av någon annan än mr John Hare. Det var ej endast dräkten, Sherlock Holmes bytte om — hans utseende, hans sätt, hela hans själ tycktes förändra sig med varje ny förklädnad, han anlade, varje ny roll, han spelade. Scenen hade gått miste om en utmärkt skådespelare, vetenskapen hade förlorat en skarpsinnig tänkare, när Sherlock Holmes slog sig på att bli 'specialist i brottmål'.

Klockan var en kvart över sex, när vi lämnade Baker Street, och hon felade tio minuter i sju, då vi hunnit fram till Serpentine Avenue. Skymningen hade redan inträtt, och man höll på att tända gatlyktorna, under det vi långsamt promenerade fram och tillbaka framför Briony Lodge, väntande på villans härskarinna. Huset var alldeles sådant, som jag efter Holmes' kortfattade beskrivning föreställt mig detsamma, men trakten föreföll mig betydligt mindre lugn och fredlig än jag väntat. Tvärtom sågs ovanligt mycket folk på den lilla gatan. I ett hörn stodo några ganska sluskiga individer rökande och skrattande; en skärslipare var i full verksamhet; ett par gardister flirtade med en barnjungfru, och flere välklädda unga män med cigarr i munnen promenerade lugnt sin väg fram.

»Ser du», sade Holmes under vårt posterande framför huset, »det här giftermålet gör saken enklare. Fotografien har nu blivit ett tveeggat vapen. Troligen önskar hon lika litet, att mr Godfrey Norton skall se den, som vår klient vill, att den skall komma inför prinsessans ögon. Frågan är således bara den: var skola vi finna porträttet?»

»Ja — var?»

»Det är ej antagligt, att hon bär det på sig — det är ju i kabinettformat och således för stort att med lätthet gömmas i en vanlig fruntimmersdräkt. Hon vet dessutom, att kungen är i stånd att få henne fasttagen och visiterad. Detta har redan hänt henne två gånger. Alltså kunna vi med säkerhet antaga, att hon ej har porträttet på sig.»

»Var har hon det då?»

»Hos sin bankir eller sin jurist — dessa två möjligheter finnas alltid. Men jag är ej böjd för att tro någotdera. Kvinnor ha alltid en viss smak för allt, som är hemlighetsfullt, och tycka om att ha sin hemligheter för sig själfva. Varför skulle hon lämna det åt någon annan? Hon kan förlita sig på sin egen vaksamhet, men hon var ur stånd att bedöma, i vad mån enskilda eller politiska inflytanden skulle kunna inverka på en affärsman. Och kom dessutom ihåg, att hon beslutat använda det om ett par dar. Hon måste således förvara det på ett ställe, där det är lätt åtkomligt — det finns antagligen i hennes eget hem.»

»Men detta har två gånger varit utsatt för inbrott.»