Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Åhå — ingen visste, var det skulle sökas.»

»Och var ämnar du söka?»

»Jag ämnar bespara mig det besväret.»

»Vad tänker du då ta dig till?»

»Jag skall ha henne att visa mig stället.»

»Och om hon nekar?»

»Det skall hon ej kunna göra. Men jag hör ljudet av vagnshjul; det är hennes ekipage. Gör nu precis som jag sagt dig!»

Under det han talade, sågo vi i en svängning av avenyn skenet från ett par vagnslyktor. Det var en elegant liten landå, som rullade fram till ingången på Briony Lodge. I samma ögonblick den stannade, rusade en av de sluskiga dagdrivarna fram för att öppna vagnsdörren och få sig en slant, men han blev genast bortskuffad av en kamrat, som i samma avsikt ävenledes rusat dit. Ett häftigt gräl begynte och lugnades ingalunda därigenom, att gardisterna togo parti för den ena parten, under det skärsliparen ställde sig på den andres sida. Det kom till handgemäng, och inom ett ögonblick var den unga damen, som stigit ur sin vagn, omgiven av en hop ursinniga slagskämpar, som bearbetade varandra med käppar och knytnävar. Holmes sprang till för att skydda damen, men just som han kom fram till henne, uppgav han ett rop och föll omkull, med blodet ymnigt strömmande ned från ansiktet. Vid åsynen härav togo gardisterna till flykten åt ett håll, dagdrivarna åt ett annat; några bättre klädda personer, som varit vittne till slagsmålet utan att ha tagit aktiv del i detsamma, skyndade till för att hjälpa damen och den skadade, gamle herrn. Irene Adler, som jag alltjämt kallar henne, hade med snabba steg ilat upp för sin trappa, men i dörröppningen blev hon stående och hennes härliga gestalt avtecknade sig mot den klart upplysta hallen; så kastade hon en blick ner på gatan.

»Är den gamle herrn illa skadad?» frågade hon.

»Han är död !» skreko flere röster.

»Nej, nej, det finns ännu liv» sade en annan. »Men han dör nog, innan han hinner bli förd till sjukhuset.»

»Det var en duktig karl», sade en kvinna. »Om han inte hade varit, hade damen nog blivit av med både klocka och pengar. Di va' i sällskap allihop, och blöthjärtade va' di då inte. Å — han kan andas nu!»

»Han kan inte bli liggande på gatan. Kunna vi inte få bära in honom, frun?»

»Jo visst. Lägg honom i salongen — där står en bekväm soffa. Kom med mig den här vägen!»

Långsamt och försiktigt bars den sårade in i Briony Lodge och lades på en vilsoffa i det bästa rummet; från min post vid fönstret iakttog jag allt, som försiggick där inne. Man hade tänt lamporna, men ej släppt ner rullgardinerna, så att jag mer än väl kunde se Holmes, där han låg på soffan. Jag känner ej till om han i den stunden ansattes av samvetskval; men jag vet, att jag aldrig i hela mitt liv så blygts över mig själv, som när jag såg den sköna unga flicka, mot vilken jag hjälpte till att konspirera, behagfullt och välvilligt sysselsätta sig med den sårade mannen. Och likväl skulle det ju ha varit det svartaste förräderi mot Sherlock Holmes att i sista ögonblicket vägra utföra det uppdrag, han anförtrott mig. Jag stålsatte mitt hjärta och tog raketen upp ur ytterrocksfickan.

»Farligt är ju experimentet ej», tänkte jag; »hon kommer ej att lida någon skada. Vi hindra henne bara från att skada andra.»

Holmes hade satt sig upp i soffan, och jag såg honom göra en åtbörd, som om han behövde mer luft för att kunna andas. En av tjänstflickorna skyndade sig